Ibland förvånar jag mig själv. Som nu ikväll. Bakis som jag är borde jag kanske ha köpt mig en pizza nere på hörnan men istället gjorde jag smörgås med solrosgroddar och avokadoröra. Jättegott, fast jag tror att det kommer till sin fulla rätt mer när man är obakis och smaklökarna är ok. Igår kväll var jag  på klubb och lyssnade på Kleerup och drack öl och dansade. Blev en massa steg på stegräknaren fast det spelar ingen roll egentligen för jag har redan gått i mål. Nu har jag gått till Prag. Man fick ett diplom man kunde skriva ut och sedan kunde man välja ett nytt mål att gå mot. Jag kommer ju inte hinna till någon ny stad innan resten av mina kollegor kommit i mål, så då kanske det ser ut som att jag kom sist i tävlingen. Och så kan vi ju inte ha det! Därför stannar jag nog här i Prag och ser mig om och hejar på mina lagkamrater. Fast självklart ska jag fortsätta gå och samla steg! På tal om Prag, vilken härlig utomlandskänsla det varit idag! Uteserveringar och ståhej på stan, tryckande värme mellan husväggarna och stigande ånga från trottoaren på min väg till vattnet. Shorts, linne med bikiniöverdelen under och tofflor. Slumrade till i parken vid vattnet. Underbart. Pricken över i:t idag var Långa Farbrorn. Skönt namn på en skön isglass med skön förpackningslayout, från Sia. Jag valde apelsin/ananas. Drick inte upp det som hamnat i botten sen bara! Då blir det koncentrerad juice. Och det kan man få två deciliter av för 3.90:- på Ica istället för 13:- i glasskiosken. Så smid medan järnet är varmt! Ät upp glassfan fort som fan alltså! På tal om metall snackar jag med en trevlig snubbe från HappyPancake. Han har också varit vegetarian i 12 år. Haha, sedär! Det blir en del skitsnack om er köttätare. Fast nä, mest om oss och dumma frågor vi fått tack vare vårt val av livsstil. Från tröga köttätare. Nu ska jag ta en till smörgås med röra och grejer. Sedan ska jag plocka undan alla grejer i lägenheten som ligger i en annan röra.

Peace and get funky.

Aaaaaaah! Med en tår i ögat vill jag skrika ut att min barndomskompis har gått och fått egna barn! Eller ett iaf. Jag är så glad för din skull Karin, du är definitivt värd den lycka du känner just nu. Världens största GRATTIS till er båda, och ett varmt välkommen till världen vill jag önska er son! Jag tror vi är fler som kan skriva under på att vi inte trodde att du skulle vara först av oss, men se där! Livet har många små överraskningar i sitt sköte. Så underbart att man inte vet vad som sker härnäst. Faktiskt! Må lyckan vara med er och den lille, forever and ever.

Big Love.

(Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat det, måste nog se barnet med egna ögon för att jag ska tro det!)

Jag tog vägen via vattnet hem från trädgårdsmässan och blev lite frusen i skuggan. Jag letade upp en läig plats på en trappavsats (alla superba platser var upptagna av par) för att värma upp mig en stund i solen, med strömmens brus som bakgrundsmusik i mitt ena öra, och Kristian Anttila i det andra.

Vindarna lekte på vattenytan som ett nytt kärlekspar och glittrade till och gav nytt sken åt Moa Martinsson, där på sin undanskymda plats. Hon som vakar över strömmen, över staden den finns i och över kulturen som finns i den. Jag har hört ryktas om underjordiska kulvertar, någonstans under mig där jag befann mig. Kulvertar som länkar samman olika delar av svunnen tid. Kulvertar smyckade med stalaktiter som hänger från taket som i gamla grottor. Precis som dessa kulvertar ska rustas upp för allmänheten ska jag rustas upp, fixas till, detoxifieras för att möta världen. Det är min tur att vaka. Nu är det min stad. Min ström. Min kultur. Lik kulvertarna ska jag länkas samman med mina grundvalar, med kulturen. Jag ska länkas samman med min tid.

Peace.

X säger:

har på det där vidriga ordprogrammet på 4an just nu

X säger:

de söker efter ett ord som ska vara något i havet

X säger:

vet du vad en kärring ringde in och gissade på precis?

Y säger:

nä?

X säger:

fiskgratäng ha ha

Det hugger till i min höft. Gjort det de senaste dagarna. Eller höft vete sjutton, räknas området i ryggslutet, i början av skinkan, till höft? I alla fall så är det där det hugger till, eller strålar ut liksom, när jag ställer mig upp och likaså imorse när jag gick till jobbet. Det tog fyra minuter extra att gå. Igår kväll när jag gick hem från jobbet började jag gråta inne på Hemköp. Jag kände mig helt slutkörd och orkade knappt handla mat, utan ville bara hem till min säng. Det som triggade tårarna var någonting så simpelt som en flyer som satt uppsatt utanför affären, vid handfatet på väggen som man ser när man åker rulltrappan ner. Den fångade mitt suddiga men nyfikna intresse och jag gick dit. Det var en annons om ett tv-program från SVT. "Behöver du hjälp med att hitta en date? Anmäl dig till blablabla, en ny serie på SVT." Typ. Först tänkte jag: "Ahaa, det kanske vore nåt för mig, då kanske jag skulle hitta någon bra kandidat, jag kanske ska anmäla mig." Sedan övergick tankarna till: "Fy fan så patetiskt, här fyller jag snart 30 och skulle vara med i en TV-show och visa upp för hela svenska folket (eller iaf de kulturnissar som fortfarande tittar på SVT), att jag inte lyckas hitta någon på egen hand och apparently är desperat. Och orka, liksom. Precis som att hitta någon skulle vara det viktigaste i livet. Jag ger upp om den biten nu. Jag vill bara hem och sova." Och sedan kom de. Ögonen fylldes där jag gick och kände på avokadosarna och det blev inte bättre av att detta var andra butiken jag var inne i, förgäves letandes efter mogna avokados. Shit, nu måste jag verkligen hem och sova en stund!

Idag borde jag scanna in foton på jobbet. Det finns hundratals, ja säkert tusentals foton som jobbet tycker det är en utmärkt idé att jag ska scanna in åt dem. För själva har de ju inte tid. Till en början tyckte jag också att det var en bra idé, eftersom jag fick något att göra. Jag har ändrat mig. Det är helt okej att göra det ibland, men idag skulle det ta hela dagen. Och vad får jag som praktikant ut av det? Lär jag mig någonting vettigt av hur det är att arbeta på ett mediaföretag? Nej. Lär jag mig hur man sköter kundkontakter? Nej. Lär jag mig överhuvudtaget någonting som leder mig närmre ett riktigt jobb? Nej för fan. Det jag lär mig är att hantera en scanner och att öva på att ha tålamod eftersom en bild tar en evighet att läsa in. Det är förvisso inte fy skam, men saken är den att hur duktig jag än blir på denna scanner och hela processen, så kommer jag ändå att stå där som ett fån den dagen det kommer ny teknik med ny scanner och ny programvara och få börja om från början. Det är så teknik funkar. Jag ska självklart göra färdigt den låda bilder jag igår påbörjade, men jag måste hitta ett jobb. Jag har sparat ner minst tio jobbannonser på datorn denna vecka och de tänker jag söka. Gärna igår. Men idag och imorgon kan funka. Nu får det vara nog med skitgöra som inte ger mig någonting. Att söka dessa jobb ger mig åtminstone en chans till ett riktigt arbete. Jag försöker göra mig oumbärlig här, så att de ska vilja anställa mig sedan, men om kriteriet för att de skulle välja att anställa mig är att jag som anställd scannar in bilder hela dagarna, då kan jag klara mig utan det jobbet. Jag är bättre än så, och min tid är bra mycket mer värdefull än så.

Over and out.

Visst är det så att när man tror sig ha klätt sig efter vädret så stämmer det inte ändå? Igår morse när jag med sömn i ögonen tittade ut var det sol igen, och jag valde svala kläder till jobbet. Bara därför behöll jag en konstant frusenhet hela dagen och min högra hand, som alltid blottas för världens alla upptåg, var kall som en isbit. En kollega och jag tog på oss vantar framåt eftermiddagen för att värma upp våra tangentbordsfingrar. Idag när jag trots ännu mer sömn i ögonen vaknade till bestämde min hjärna genom trial and error-metoden att jag inte skulle låta mig luras av att solen var framme där utanför. Iförd den tjockaste och varmaste tröja jag äger, men som ändock är tillräckligt stilfull för att bäras på jobbet, och stövlar trippade jag iväg till jobbet. Nu så här en och en halv timme senare sitter jag och försöker slappna av så att min hud kan kyla ner sig, och stövlarna är sedan länge avsparkade och ligger i en liten nonchalant hög under skrivbordet. Visserligen har jag sprungit omkring sedan jag kom hit, hämtandes nyckel nere på tidningens dataavdelning, burit stolar, startat upp sju datorer och nitat ihop 16 häften inför en utbildning, men ändå. Dagens observation; man kan alltså inte lita på det svenska vädret enbart genom att titta ut. En termometer ska införskaffas på fredag. Och kanske lite lättare vårkläder. Fast det bara om jag har varit snäll vill säga.

Peace.

...att det känns så skönt att efter dryga två månader med en kosthållning mestadels bestående av mackor, Gorbys och minigrandiosa äntligen äta riktig mat. Och känna en lust till att laga mat. I fredags kväll lagade jag ordentlig middag, igår blev det visserligen falafel men idag lagade jag middag igen. Och det när jag var bakis. Det ni! Det blev så bra så jag tänkte dela med mig av vad jag lagade till. Speciellt är det med tanke på min syster; du kanske har några sojakorvar kvar sedan sist syrran?

Sojakorvar i slantar, stek ihop med rödlök och hackad paprika. Jag kryddade med lite salt, peppar och paprikapulver. I med en lättcremefraiche Paprika och Chili (jag tog Icas, den är lite mildare än den vanliga) och en dl passerade tomater. Servera med fullkornspasta tagliatelle och toppa eventuellt med lite nyriven parmesan. Jättegott och jätteenkelt!

Love.

Vilken skön lördag! Brorsan kom in vid 18 och vi drack drinkar, pratade om och lyssnade på musik. Vid 21 kom Carolin förbi och vi drack drinkar, pratade om och lyssnade på musik. Vi skrattade gott och rått åt kvällens bästa felsägning som kom från brorsan. Han pratade om tvättråd av någon konstig anledning och då plötsligt kom det. "Ingen turktomling!" Den glada stämningen höll i sig, vi drack upp både romen, vodkan och Drambuien, spanade in hot and what not på nätet och sjöng med till både Timo, Sabastien Tellier och Johnossi. Carro övertalade oss att överge Hugos med gäst-Dj:ande Sahara Hotnights och Hellacopters för bartömning på kårhuset Trappan. Det var ett skitbra ställe! Snygga lokaler givetvis, eftersom det ligger i Strykjärnets kvarter. Högt till tak, rymliga dansgolv och schysst folk. Mycket roliga moves och fotande blev det på dansgolvet, någon öl dracks det och någon fick man över sig. Så som det brukar vara alltså. Carros kille blev utslängd för att ha pissat i Strömmen. Det fick man tydligen inte. Så det var ju lite annorlunda. Det var iallafall jättekul hela kvällen, kanske inte riktigt låter så när jag skriver detta men jag är lite trött och sleten. Så pass att jag funderar på att stänga av datorn (!) och lägga mig och kolla på TV. Kors i taket!

Japp, det får bli Lost.

Peace.

Sent igår kväll befann jag mig på en spontan middag med en tjeck. Tanken var att vi skulle köpa med oss någon macka från Ica och ta med ut i gröngräset. Gårdagens kyla, tiden på dygnet och jag vet inte vad mer, gjorde att vi istället avnjöt lite måndagslyx på hög nivå. Vi hamnade på en nyöppnad tapasrestaurang som serverade oss levande ljus, tomatbröd, vitlöksmarinerade champinjoner, spansk tortilla, aubergineröra och varsitt glas rött. Snacka om härlig inledning på veckan!

Mellan jobbet och middagen hann jag även med en joggingtur med Carolin. Denna gång gav jag mig den på att köra hela sträckan i ett svep, utan stop. Vi konstaterade efteråt att vi nu bara har 13 gånger kvar tills vi kommer att tycka att våra springturer är sköna. Denna gång blev jag om inte annat av med min musarm, som Malin så snällt informerat mig om att det heter.

Nu = morgonkaffe samt spåna på payoff till annons och reklamfilm.

Peace.

Näe det känns inte bra idag. Jag har ingen matlust (försöker få i mig en väldigt sen lunch iform av torr minigrandiosa fullkorn), knappt ens ork att prata (då är det illa) och armen värker. Från baksidan av axeln ut i handleden och sidan av lillfingret. Jag upplyste Johan om att jag inte orkar sitta mer, och han löste dilemmat åt mig på ett ytterst insiktsfullt sätt genom att säga "men du har väl höj- och sänkbart skrivbord du med" och sedan demonstrera på sitt eget bord (på ett lite uppläxande sätt, som om jag var mycket puckad och inte visste hur man gjorde) hur man gick tillväga för att slippa sitta ner. "Jaja, smart", närde jag hans ego med att säga.
Nu har jag höjt mitt skrivbord men inte känns det mindre i axeln för det. Jag har nog aldrig lärt mig att varken sitta eller stå ordentligt, ergonomiskt ordentligt. När jag tänker efter har jag nog aldrig lärt mig gå ordentligt heller. Ser jag mig själv i ett skyltfönster när jag går förbi börjar jag småflina lite åt vilken rolig stil jag har när jag går. Nu står jag liksom och hänger på min högra arm, den som värker. Det är den högra. Bordet svänger också åt höger och jag står halvt som halvt i svängen. Jag har tyngdpunkten på mitt vänstra ben och min högra fot nuddar med tårna lite löst mot golvet, över den andre foten, lite sådär nonchalant liksom. Denna ställning innebär att min kropp böjer sig som ett s, eller som ett krokigt i om man hellre vill, och axlarna hamnar liksom på olika höjd. Nu har jag konstaterat problemet, nu är det bara att ändra på beteendet.

Jag tror jag testar att lägga mig ner.

Frisbee, pussar, stekhet sol, lånad "den är väldigt dyr så ta inte på hela kroppen" solkräm, tårta med spanska jordgubbar, egengjord bok med spanska ord till illustrationer, 60-kronors pilotsolglasögon, barfota i gröngräset, sojakorv med bröd, fyra telefonsamtal, sju sms, måla tånaglarna, guldsneakers, snubbla på ord, tagg i foten, körguidning runt Uppsala, överrumplad av tårar i bilen, apelsin- och persikosaft, doppa fötterna i nån sjö vid Café Björnstugan, kameror, lyssna på ny musik, göra sig fin för att det på vägen till affären ligger sex-sju uteserveringar, ostbågar, planera New York-resa, ett glas rött.

Ja, jag har visst ett liv ändå. När man tänker efter.

Det är ju Maj! Jag trodde det var April. På allvar. Jag har alltså suttit vid datorn i två månader nu, och tiden bara gick förbi mig utan att jag la märke till den. Inte undra på att det är fint och varmt väder ute, det är ju snart sommar! Vilket innebär att jag snart kommer fylla 30. Neeeeeeeeeeej! Suck. Jag är inte redo för det. Undrar vart man kan hitta man och barn på en månads tid. Thailand kanske. (Ni som är insatta förstår det dolda budskapet i det där sista...) Jaha men då förstår jag hur saker och ting ligger till. Det känns som att jag har vaknat nu. Jag väcktes av den första riktiga sommarvärmen, ur min datordvala, tiden fanns där hela tiden men den höll sig på sin kant, dolt av ett töcken där bara mina tankar fått plats. Yrheten jag känt, det var tiden som malde på i bakgrunden, tiden som egentligen aldrig slutar gå, men den väntade på mig. Väntade ut mig, respekterade att jag behövde lite tid till att inte känna av den. Jag är redo nu. Jag känner det. Nu kan jag äntligen sova.

Min bror meddelade mig just att han inte gillar Håkan Hellström det minsta. Jag förstår inte vad han menar. Vadå inte gillar Håkan!? The world has gone mad.

I ett försök att hålla gårdagens glädje kvar en liten stund till har jag idag iklätt mig ett glatt yttre. Kort kjol och strumpbyxor som vanligt (svarta), med ett randigt linne i ljusa nyanser av färgerna rött, grönt, blått och orange, en gulorange kofta över (samma orange som på linnet), mina svarta tygballerina från Indiska med guldkant och gulröda blommor. Till det har jag rött nagellack, det utsläppta håret är lockigt och luggen uppsatt. Inte för att denna outfitbeskrivning är så intressant för den som råkar läsa detta, men för mig betyder den: glädje. På lunchen ska jag även gå ut i sommarvärmen och roffa åt mig lite nya kvistar Spirea att pryda mitt stora tomma skrivbord med. Är det ingen som plockar blommor åt en, får man göra det själv. Sedan kommer det lukta sommar hela veckan ut.

Annat glädjefyllt:

Bästa "nya" internetgrejen: flygfotokartor snett från ovan (jag skulle kunna sitta i timtal och bara spatsera runt bland gatorna fast inne i mitt huvud)

Bästa vardagshjälpmedlet: spraylim (jag önskar jag hade uppfunnit detta smarta lim, detta och dubbelsidig tejp, som båda underlättar ALLT. Eller ja, kort- och dummytillverkning iaf.)

Bästa lunchplanen: stanna till vid Pizza Hut i Kungens kurva på fredag

Bästa finally-moment: mamma åt sin första sushi när vi var på stan häromdagen

Bästa "se fram emot"-sak: Williams första födelsedagskalas i helgen

Bästa boosten: joggingtur i kvällssol längs strömmens strandkant

Seså, ut i solen med er nu, ni som har möjlighet.

Love.

Oh! Nästan första gången på två månader jag funnit tillräcklig ro till att sitta framför tv:n i två timmar. Kanske att jag så sakterliga börjar bli mig själv igen. Hoppas.

Fast sen satt jag visserligen uppe framför datorn till 02.18. Men ändå! :)

Dagen har varit bra. Mycket bra. Jag har känt mig glad hela dagen, fastän jag borde varit ledsen. Det var Carolins (andra praktikanten) sista dag idag och jag trodde jag skulle börja gråta när vi skulle säga hej då. Jag har svårt för avsked av någon jag tycker om och får lätt separationsångest.  Varje gång mina föräldrar åkte hem efter ett besök hos mig och min syster i Uppsala tyckte jag det var skitjobbigt. Jag brukar också tycka det är nästan lika svårt  att skiljas från saker jag sparat på mig genom åren. Men jag kanske har vuxit upp en smula nu. Efter alla mina flyttar de senaste åren (ca 12 stycken sedan 2001) har jag slängt ett antal svarta sopsäckar fulla med kläder, prylar, knappar, papper, tidningsurklipp, kassettband, använda biobiljetter, gosedjur från gamla pojkvänner (aj!), vykort från världens alla hörn, använda men oh så fina presentsnören, skor, bijouterier, Damernas Värld, skolböcker, prydnadssaker, ljusstakar, pennor och luktsuddgummin. Och nu är jag (förhållandevis) skitbra på att slänga grejer jag inte längre behöver. Och det känns skitskönt! Materiella ting, bah! ;)

Iaf, dagen började med att jag vaknade innan Carolin ringde för att väcka mig. Sedan gick jag en omväg till jobbet, iförd mina nya röda lackträskor för första gången, förbi parken för att plocka en blombukett till henne. Hon blev jätteglad. Alla blev glada när de gick förbi vårt skrivbord och såg vilka fina blommor vi hade borta hos oss. Det konstaterades att Carro antagligen aldrig mer skulle få en likadan bukett blommor eftersom det nog inte fanns så många fler än jag som vågade plocka där man inte får. Jag insåg efteråt att man ju väl inte får bryta av grenar från friska träd, och kanske speciellt inte Magnolia, men den tillsammans med de där rosa som jag trodde var körsbärsträd och två kvistar Spirea var ju så fint! Det luktade sommar hela dagen och alla blev överförtjusta i mina söta skor.

Jag blev ivägskickad på eftermiddagen till en blomsteraffär för att köpa en blomma till Carolin, från jobbet, och fastän blomsterförsäljerskan var riktigt dryg brydde jag inte mitt söta huvud med det. Jag var glad över att jag hade tågkort denna månad så jag kunde åka spårvagn istället för att gå (jag hade fått ont efter första dagen med skorna). Vi firade av Carolin med tårta och hon blev rörd över dagens andra blombukett.  Under dagen fick jag jättemånga jobbuppgifter att sysselsätta mig med framöver, och vi kom efter två månaders tjafs fram till en lösning på en layout till en offertmapp. Folk blev nöjda. Det firade jag genom att göra två dummys av mappen, i sött miniformat. En ska pryda mitt numera alldeles egna skrivbord (eftersom jag delade det med Carolin tidigare) och en hade jag lovat att göra till copywritern. De blir fina minnen efter en utdragen och smärtsam process! =) Sedan behövde jag ju inte få separationsångest eftersom Carolin och jag kommer att fortsätta ses. Nu ska vi tex. ut och springa längs med vattnet.

Peace.

Är du för angelägen? Frågade en arbetskamrat mig idag angående att träffa någon. Vadå för angelägen!?? Alla människor vill väl ha närhet och kärlek, det är väl det som skiljer oss från andra djur. Jag tycker inte att det är konstigt att jag längtar efter dessa saker, speciellt inte efter att ha varit i princip utan det i snart åtta år. Idag kom det över mig på måndagsmötet som en insikt från...ja någonstans ifrån, saknaden av känslan av att någon kärleksfullt rör vid min fot när vi sitter bredvid varandra, eller av att någon rör vid min kind på det där speciella sättet, kysser min panna utan anledning.

Det gjorde ont i mitt bröst och jag var helt enkelt tvungen att låsa in mig på toaletten efteråt för att få vara för mig själv en liten stund. Samtidigt ska jag tydligen skämmas eftersom det inte är accepterat av andra att vilja ha någon att dela saker med, att känna behov av någon och att vilja känna sig behövd. "Du behöver vara för dig själv ett tag nu", "Du borde fokusera på dig själv" och "Det är när du slutar tänka på att hitta någon som du kommer att göra just det" är kommentarer man som singel får höra dagligen. Jag vet att allt det här med att hitta mig själv och göra det jag vill och bla bla bla är sant och riktigt och vettigt. Men det finns även en annan sanning, och det är att jag saknar någon att dela saker med, jag saknar den härliga känslan av att vara tillsammans med någon man håller kär och som håller en kär tillbaka. Jag saknar det där som är omöjligt att beskriva, men som ni alla vet vad jag menar med. Så är det bara. Det är min sanning och i mina öron låter det helt vettigt. Det är någonting fint och ingenting jag tänker skämmas för. Jag är singel och jag avskyr det. Jag har varit ensam i ett rum fullt av människor, jag har varit ensam fast jag har varit i tvåsamhet. Jag har inga problem med att vara ensam, har aldrig haft det utan jag kan roa mig själv och sysselsätta mig själv och trivs i mitt eget sällskap. Självklart skulle jag kunna fortsätta vara ensam resten av mitt liv, men jag vill det inte. Jag vill ha ut någonting mer än så av livet. Så ursäkta mig för att vilja träffa någon speciell i mitt liv. Jag fyller faktiskt 30 snart, och tycker inte att det är ett dugg konstigt att jag nu tycker det är på tiden att även jag får ta del av det där speciella som förgyller tillvaron för "alla" andra. Men det är klart, det är ju väldigt lätt för någon som redan har någon i sitt liv, att uttala sig om min situation och huruvida jag är "för angelägen" eller inte.

Over and out.