Jag tog vägen via vattnet hem från trädgårdsmässan och blev lite frusen i skuggan. Jag letade upp en läig plats på en trappavsats (alla superba platser var upptagna av par) för att värma upp mig en stund i solen, med strömmens brus som bakgrundsmusik i mitt ena öra, och Kristian Anttila i det andra.

Vindarna lekte på vattenytan som ett nytt kärlekspar och glittrade till och gav nytt sken åt Moa Martinsson, där på sin undanskymda plats. Hon som vakar över strömmen, över staden den finns i och över kulturen som finns i den. Jag har hört ryktas om underjordiska kulvertar, någonstans under mig där jag befann mig. Kulvertar som länkar samman olika delar av svunnen tid. Kulvertar smyckade med stalaktiter som hänger från taket som i gamla grottor. Precis som dessa kulvertar ska rustas upp för allmänheten ska jag rustas upp, fixas till, detoxifieras för att möta världen. Det är min tur att vaka. Nu är det min stad. Min ström. Min kultur. Lik kulvertarna ska jag länkas samman med mina grundvalar, med kulturen. Jag ska länkas samman med min tid.

Peace.