Förresten, en till sak förutom kaffet som jag börjat med; värktabletter. Jag har ända sedan barnsben varit väldigt anti värktabletter och andra piller. Antagligen på grund av att jag fick i mig en hel del sådana som barn vid mina njurbesvär (eller vad det nu var, det framkom nog aldrig riktigt) och otaliga migränanfall. I vuxen ålder tog jag det inte ens vid baksmälla utan tyckte att en kall dusch var bästa botemedlet. Sedan jag började jobba har jag börjat ta huvudvärkstabletter vid minsta värk. Tog just en för min onda arm tex., fastän det antagligen inte hjälper det minsta. Vad är då anledningen till att jag börjat med både kaffet och värktabletterna? Om det är för att tillgången till det är obegränsad känns det läskigt. Hur skulle jag i sådana fall reagera om det fanns en obegränsad tillgång till choklad exempelvis. Eller hasch. Huva. Nej det är nog bara för att jag fortfarande är ovan vid denna situation. Jobbsituationen. Att jobba. Att gå upp tidigt. Att inte sova ordentligt. Att göra sju olika viljor tillags på jobbet varje dag. Att utföra monotona arbeten i Photoshop. Att hävda mig själv för att bli tagen på allvar. Och privat; att bli fysiskt ensam. Man kan få värk för mindre liksom.

Nu = röja undan Carolins tangentbord och shit på skrivbordet, så att min arm äntligen kan få lite svängrum efter en månads inklämdhet mellan dubbla uppsättningar möss och kaffemuggar, anteckningsböcker, bubbelvattenglas, synopsis, Spireavasen och kortet på William.