Det hugger till i min höft. Gjort det de senaste dagarna. Eller höft vete sjutton, räknas området i ryggslutet, i början av skinkan, till höft? I alla fall så är det där det hugger till, eller strålar ut liksom, när jag ställer mig upp och likaså imorse när jag gick till jobbet. Det tog fyra minuter extra att gå. Igår kväll när jag gick hem från jobbet började jag gråta inne på Hemköp. Jag kände mig helt slutkörd och orkade knappt handla mat, utan ville bara hem till min säng. Det som triggade tårarna var någonting så simpelt som en flyer som satt uppsatt utanför affären, vid handfatet på väggen som man ser när man åker rulltrappan ner. Den fångade mitt suddiga men nyfikna intresse och jag gick dit. Det var en annons om ett tv-program från SVT. "Behöver du hjälp med att hitta en date? Anmäl dig till blablabla, en ny serie på SVT." Typ. Först tänkte jag: "Ahaa, det kanske vore nåt för mig, då kanske jag skulle hitta någon bra kandidat, jag kanske ska anmäla mig." Sedan övergick tankarna till: "Fy fan så patetiskt, här fyller jag snart 30 och skulle vara med i en TV-show och visa upp för hela svenska folket (eller iaf de kulturnissar som fortfarande tittar på SVT), att jag inte lyckas hitta någon på egen hand och apparently är desperat. Och orka, liksom. Precis som att hitta någon skulle vara det viktigaste i livet. Jag ger upp om den biten nu. Jag vill bara hem och sova." Och sedan kom de. Ögonen fylldes där jag gick och kände på avokadosarna och det blev inte bättre av att detta var andra butiken jag var inne i, förgäves letandes efter mogna avokados. Shit, nu måste jag verkligen hem och sova en stund!

Idag borde jag scanna in foton på jobbet. Det finns hundratals, ja säkert tusentals foton som jobbet tycker det är en utmärkt idé att jag ska scanna in åt dem. För själva har de ju inte tid. Till en början tyckte jag också att det var en bra idé, eftersom jag fick något att göra. Jag har ändrat mig. Det är helt okej att göra det ibland, men idag skulle det ta hela dagen. Och vad får jag som praktikant ut av det? Lär jag mig någonting vettigt av hur det är att arbeta på ett mediaföretag? Nej. Lär jag mig hur man sköter kundkontakter? Nej. Lär jag mig överhuvudtaget någonting som leder mig närmre ett riktigt jobb? Nej för fan. Det jag lär mig är att hantera en scanner och att öva på att ha tålamod eftersom en bild tar en evighet att läsa in. Det är förvisso inte fy skam, men saken är den att hur duktig jag än blir på denna scanner och hela processen, så kommer jag ändå att stå där som ett fån den dagen det kommer ny teknik med ny scanner och ny programvara och få börja om från början. Det är så teknik funkar. Jag ska självklart göra färdigt den låda bilder jag igår påbörjade, men jag måste hitta ett jobb. Jag har sparat ner minst tio jobbannonser på datorn denna vecka och de tänker jag söka. Gärna igår. Men idag och imorgon kan funka. Nu får det vara nog med skitgöra som inte ger mig någonting. Att söka dessa jobb ger mig åtminstone en chans till ett riktigt arbete. Jag försöker göra mig oumbärlig här, så att de ska vilja anställa mig sedan, men om kriteriet för att de skulle välja att anställa mig är att jag som anställd scannar in bilder hela dagarna, då kan jag klara mig utan det jobbet. Jag är bättre än så, och min tid är bra mycket mer värdefull än så.

Over and out.