Visst är det så att när man tror sig ha klätt sig efter vädret så stämmer det inte ändå? Igår morse när jag med sömn i ögonen tittade ut var det sol igen, och jag valde svala kläder till jobbet. Bara därför behöll jag en konstant frusenhet hela dagen och min högra hand, som alltid blottas för världens alla upptåg, var kall som en isbit. En kollega och jag tog på oss vantar framåt eftermiddagen för att värma upp våra tangentbordsfingrar. Idag när jag trots ännu mer sömn i ögonen vaknade till bestämde min hjärna genom trial and error-metoden att jag inte skulle låta mig luras av att solen var framme där utanför. Iförd den tjockaste och varmaste tröja jag äger, men som ändock är tillräckligt stilfull för att bäras på jobbet, och stövlar trippade jag iväg till jobbet. Nu så här en och en halv timme senare sitter jag och försöker slappna av så att min hud kan kyla ner sig, och stövlarna är sedan länge avsparkade och ligger i en liten nonchalant hög under skrivbordet. Visserligen har jag sprungit omkring sedan jag kom hit, hämtandes nyckel nere på tidningens dataavdelning, burit stolar, startat upp sju datorer och nitat ihop 16 häften inför en utbildning, men ändå. Dagens observation; man kan alltså inte lita på det svenska vädret enbart genom att titta ut. En termometer ska införskaffas på fredag. Och kanske lite lättare vårkläder. Fast det bara om jag har varit snäll vill säga.

Peace.