Jag kan inte
det går inte
det händer ingenting
Hjärtat vill massor
men kroppen inte någonting

Jag är fast i ett grepp
i ett glasbeklätt rum
Jag är smart
jag är driftig
men så oerhört dum

Det är min mur
min skyddsmur
mitt ok och mitt hem

Ni ser inte väggarna
ni ser rakt förbi dem

Ni ser mig
ni ser på mig
ni ser mig inte alls
Ni ser mig dansa runt omkring
vals efter vals
Och ni tycker så mycket
det har ni alltid gjort
Om hårfärg
vem jag liknar
och sådant jag bort

Det är min mur
min bur
men inte byggd av mig
Jag försöker ta mig bortom det
försöker bli okej
Jag måste krossa glaset
måste ta mig ur
Hjärtat vill massor
men jag vet inte hur

Kronans Droghandel.
Får man verkligen heta så?

I början av förra århundradet kanske.
Men vill man att ens företag ska få varannan träff på Google, där träffarna där emellan handlar om den illegala droghandelns utbredning i världen, well be my guest.


Peace.

Jag hör vad du säger när du inget säger

men bara när du ler

När du skrattar vet jag att jag är i hamn

och har halva inne

för en stund

för när jag blundar ser jag dig framför mig igen

Le mer! Då vet jag

även fast jag inte ser dig

Fasen också. Jag har glömt bort att O.S.A till ett bröllop. Hoppas jag blir förlåten. Det borde jag bli. Jag ska ju vara tärna. Och blir jag det inte, well då märks det i talet! För bövelen.

Peace and Love.

Jag blandar ihop Elisabeth och Birgitta.
Varför gör jag det? Namnen är inte ett dugg lika. De är inte ett dugg lika. En är stor och en är liten. Den ena pratar mer än den andre och de har olika dialekter, olika frisyrer.
E l i s a b e t h.
B i r g i t t a.
Fyra bokstäver lika.
Näe, jag får inte ihop det.

Jag har bästa tänkbara platsen på mitt jobb. Jag valde ett hörn där jag har uppsyn ut över resten av kontoret, och där ingen kan läsa mina tankar över min rygg. Jag har fönsterplats där jag ser övergångsställen och kan följa bytet från dunjackor till rockar, från isbana till cykelvägar och därmed se temperaturen dag för dag, timme för timme. Jag kan följa bytena på den gröna kronbeprydda annonspelaren (eller är det en pissoar?) över gatan, men jag vet också när högsta chefen gått på toaletten och hur länge han varit där.

Tittar jag åt vänster kan jag se vägar, bostadsrätter, träd och en oändlig himmel och drömmer mig bort. Tittar jag åt höger ser jag kollegor och ler. Tittar jag rakt framför mig kan jag inte undvika att se notisen för inkommande mail blinka och jag får ångest.

 

I oredan på skrivbordet; en hög oläst post. Jag blickar ut genom fönstret igen. Jobb och fritid. Jobb eller fritid. Vissa kan jonglera de båda. Vissa kan inte särskilja dem. Vissa måste välja. Vi kollar vår privata mail på jobbet när ingen ser, och vi kollar jobbmailen hemma när inte familjen ser. Det kanske inte är så konstigt att vi svenskar är så populära arbetstagare i Norge. Vi blir våra jobb. De är ett med oss.

 

Jag har bästa tänkbara platsen på mitt jobb. Den är bäst helt enkelt för att jag valt den själv. Min plats och jag lever i symbios. Mitt jobb har jag inte själv valt.

 

Och jag har aldrig lärt mig att jonglera.

Ett bra tecken på att man inte längre är så ung som man trodde: om man får ont i ryggen av att toapappret ständigt är placerat på en och samma sida.