Är du för angelägen? Frågade en arbetskamrat mig idag angående att träffa någon. Vadå för angelägen!?? Alla människor vill väl ha närhet och kärlek, det är väl det som skiljer oss från andra djur. Jag tycker inte att det är konstigt att jag längtar efter dessa saker, speciellt inte efter att ha varit i princip utan det i snart åtta år. Idag kom det över mig på måndagsmötet som en insikt från...ja någonstans ifrån, saknaden av känslan av att någon kärleksfullt rör vid min fot när vi sitter bredvid varandra, eller av att någon rör vid min kind på det där speciella sättet, kysser min panna utan anledning.

Det gjorde ont i mitt bröst och jag var helt enkelt tvungen att låsa in mig på toaletten efteråt för att få vara för mig själv en liten stund. Samtidigt ska jag tydligen skämmas eftersom det inte är accepterat av andra att vilja ha någon att dela saker med, att känna behov av någon och att vilja känna sig behövd. "Du behöver vara för dig själv ett tag nu", "Du borde fokusera på dig själv" och "Det är när du slutar tänka på att hitta någon som du kommer att göra just det" är kommentarer man som singel får höra dagligen. Jag vet att allt det här med att hitta mig själv och göra det jag vill och bla bla bla är sant och riktigt och vettigt. Men det finns även en annan sanning, och det är att jag saknar någon att dela saker med, jag saknar den härliga känslan av att vara tillsammans med någon man håller kär och som håller en kär tillbaka. Jag saknar det där som är omöjligt att beskriva, men som ni alla vet vad jag menar med. Så är det bara. Det är min sanning och i mina öron låter det helt vettigt. Det är någonting fint och ingenting jag tänker skämmas för. Jag är singel och jag avskyr det. Jag har varit ensam i ett rum fullt av människor, jag har varit ensam fast jag har varit i tvåsamhet. Jag har inga problem med att vara ensam, har aldrig haft det utan jag kan roa mig själv och sysselsätta mig själv och trivs i mitt eget sällskap. Självklart skulle jag kunna fortsätta vara ensam resten av mitt liv, men jag vill det inte. Jag vill ha ut någonting mer än så av livet. Så ursäkta mig för att vilja träffa någon speciell i mitt liv. Jag fyller faktiskt 30 snart, och tycker inte att det är ett dugg konstigt att jag nu tycker det är på tiden att även jag får ta del av det där speciella som förgyller tillvaron för "alla" andra. Men det är klart, det är ju väldigt lätt för någon som redan har någon i sitt liv, att uttala sig om min situation och huruvida jag är "för angelägen" eller inte.

Over and out.