Den här synen mötte mig häromdagen när jag öppnade köksdörren, och för en kort sekund trodde jag att jag hamnat hos en stalker. Men eftersom även Eva fanns med på ett hörn fann jag snart rätt spår och insåg att det bara var killen som inte gillar att slänga saker. Ens inte ett överblivet A4 småbilder på mig tänkt att användas på mitt 30-årspartaj i somras.

Samma småversioner av mig, fast då oseparerade från pappret och från kramande kille, blickade tillbaka på mig tidigare samma dag när jag öppnade badrumsskåpet, och orsaken är för alla inblandade parter okänd.

Jag är förföljd av mig själv!

Hmm kanske att de tidigare versionerna av mig själv försöker säga mig något. Att jag ska minnas det som varit, men hurry along till nästa jagversion till exempel. Eller helt enkelt bara att jag passar bättre i frisyren i ruta fem.

Hux flux blev jag alltså ihop, söderpingla och sambo på ungefär samma gång. Jag är inte riktigt på det klara med vilket som kom först, men tanken föddes i alla fall en dag i somras, ensam i en lägenhet i Hägerstensåsen. Låten var I've Seen All Good People med Yes, Spraydate gjorde mig hålögd och regnet kom och sköljde bort det jag först bara trodde var sommaren. Men med hösten kom en ny anda av beslutsamhet, och tvivlet känns nu endast som gårdagens mjuka duggregn längs Götgatsbacken.

Det här är mina nya kvarter.

Igårkväll badade jag. Härligt varmt vatten i en bassäng på kanske fyra kvadratmeter, och allt vore frid och fröjd om det inte vore för det lilla, lilla faktum att jag befann mig I MIN LÄGENHET! Och jag HAR INGET BADKAR! Bassängen bestod av hela mitt toalettgolv, från duschen bort till toalettstolen i ena hörnet och nästan upp över tröskeln i det andra. Idag ska jag därför hem till mamma och låna lite sånt där propplösande, säkert miljötaskigt medel. Och sedan ska vi umgås. Banne mig. Vi ska åka till Ulrikemarken. (Alltså, Malin och Baljan och Sara och ni andra som inte talar my native tongue - den årliga marknaden i byn Ulrika.)

Peace out.

Jag fick panikångest. En attack. En panikångestattack. Alla känslor som finns passerade genom mitt system på en och samma gång. Genom mitt blodomlopp forsade ilska jämsides kärlek pårusade av rädsla och besvikelse, med små pustar lycka, ensamhet och sådant jag inte längre minns som envist och stötvis försökte få lika mycket plats. Vart de var på väg vet jag inte, kanske de bara ville ut, kanske de bara ville påkalla uppmärksamhet och visa att de fanns. De fick mig ur balans, de fick mig att hyperventilera, de fick mig att gråta och rabbla konstigheter som ett knäppo. Jag kippade efter luft, jag lugnade ner mig, jag drack ett glas vatten, jag blev klarvaken. Kvar lämnades en utmattande känsla av överrumplad förvåning. Jag log.

Helt plötsligt tog allt en vändning. Alla var glada. När jag undrade hur det kom sig fick jag till svar att folk väl fortfarande var fulla efter lördagen. Min kollega sa att jag var snygg. Riktigt snygg. Jag frågade om något hade hänt eftersom han var på ett sådant strålande humör. Det hade det inte. Jag frågade om han var kär. Mer kär nu sedan han blev sambo. Han svarade att det liksom kändes som på ett annat plan nu, lite annorlunda fast på ett bra sätt. Fast det var jag som planterade fröet, min fråga var ledande och egentligen var ett funderande "joo" det enda han svarade. Och ett efterföljande "jo precis, så är det".

Vi pratade om BMW. Han försökte sälja in sin Peugot och pekade ut genom fönstret på bilen han lånat. Han skulle köpa den för elva tusen, BMW:n från - 89 i gråmetallic. Vad säger Ida om bilbytet då, undrade jag. Tja, hon säger inte så mycket faktiskt, fick jag till svar. Nä det känns som det kvittar säger hon va, planterade jag på nytt, för det var så jag skulle sagt, och av någon anledning kände jag ett behov av att hitta likheter mellan henne och mig. Kanske för att han en gång sagt att hon och jag nog inte skulle komma så bra överens. Men den här dagen kom alla överens, alla var glada, och om det cirkulerade något skitsnack även den dagen så sades det med en skämtsam ton. Vändningen var uppenbar och slog ner med en kraft som praktiskt taget slog omkull mig. Men jag reste mig, borstade bort kontorsdammet och gick bortåt för att äta tårta och säga adjö.

Under ett halvårs tid har jag slitit mitt hår, gråtit inne på toaletten, svalt min stolthet, känt mig ignorerad och inte värd ett ruttet korvöre, fått musarm, tagit emot skit för ett eventuellt högre syfte och utvecklat en speciell relation till scanningsapparater. Men, jag har även lärt mig och provat på saker jag inte skulle fått möjlighet till annars, fått smak för nya saker, skrattat, känt mig behövd, känt mig uppskattad och blivit vänligt bemött. Emellanåt. Och framför allt har jag fått nya bekantskaper, några nya vänner, som jag är väldigt tacksam för. Och det är det sistnämnda som gör det tufft. Jag vet inte om de vet hur mycket de betytt för mig, de där fyra killarna borta i andra hörnet av kontorslandskapet. De har sett mig när det kändes som tuffast, de bjöd in mig att delta och de släppte in mig i en gemenskap som innan bara tillhörde dem. Jag blir rörd av tanken. Därför gör det mig ont i hjärtat att vara tvungen att säga hej då till dem, till det jag var en del av för en stund. Ett halvår av tid sätter sina spår.

Peace.

Markus Krunegård. Såg. Jag. I lördags. Underbart. Ett halvt delmål detta år avklarat!

Igår tog jag sedan tåget hem.
"Var..." började jag viftandes med biljetten framför konduktören.

"Sitt var du vill"

"Är det första klass däruppe?"

"Inte direkt"

Förstaklassvagnen har en svängdörr i glas

som delar kupén i två

som delar min värld i två

Jag gick genom den och såg min reflektion
på båda sidor

i båda delarna

fast lite tydligare i ena

För i tanken befinner jag mig

i den del av världen jag nyss kom ifrån

Jag ska krafsa ihop lite saker

och avsluta ett kapitel

Sedan väljer jag svängdörren tillbaka

dit jag egentligen redan befinner mig

Men reflektionen på andra sidan kommer alltid att finnas kvar

Nu är det snart slut på gamla tider. Nya kommer att ta vid. Och det känns som om sommaren just startat och bara har bytt svid. För om jag inte tänker så, då fungerar det inte alls.

Det är så lätt att känna sig frusen när det är mörkt och kallt. Och kanske kanske finns det något annat där för mig, som hittar mig, som letar upp mig och som för mig någonstans.

Jag packar väskan.

P.S. Festen blev bra. Tror jag. Alla verkade glada. Jag var glad. Maten var grymt lyckad och jag är mäkta stolt över Karins och mitt vita träd och min spellista framåt småtimmarna.
Nu är vi gamla på riktigt. I alla fall känner jag mig så för jag är trött som en gnu. Nu ska jag sova i en vecka för sedan börjar livet. Hade jag dock vetat att det skulle dröja trettio år innan det började hade jag kunnat skippa all ångest på vägen dit.

Love.

Gud, vad skönt att höra!