Åh nu är det meningen att jag ska sätta igång igen. Jobbsökeriet har legat nere alldeles för länge, jag har verkligen tagit semester. Tyvärr innebär det att jag skjutit upp det oundvikliga vilket gör det hela än mer jobbigt. Jag orkar inte hålla på med detta längre, jag får ångest bara jag tar fram mina ettusenetthundra varianter på personligt brev för att börja modifiera det. Det kryper i kroppen och jag mår illa på riktigt. Hur mycket mer kan jag vända ut och in på mig själv egentligen för att kanske lyckas bättre denna gång? Jag ser inte ens vad det står, orden jag skrivit är bara en suddig massa som tigger läsaren om att ge mig ett break. Men jag måste. Jag är tvungen. För vilket arbete som helst måste vara bättre än detta. Att söka jobb är heltidsjobbet från helvetet och jag har aldrig haft något värre. Det är nästan så att jag hellre går till jobbet på måndag och ber om att få scanna in idiotmängder foton från 1947.

Igår kväll blev jag uppringd av en vän. Istället för att samtala med personen i fråga fick jag hängandes i luren lyssna på snapsvisor och sedvanligt kräftskiveskrän från andra änden. Fem gånger.
"Varför sa du inget? Det var ju bara en massa sång och shit."
"Ja, men det var ju det som var meningen att du skulle höra, det är ju kul ju."
Strange. Very strange.
Tanken må vara god, men jag har faktiskt hört snapsvisor förr. Å andra sidan är det ju trevligt att veta att någon tänker på en. Fem gånger.

Nu = pepp pepp pepp. Tänk långsiktigt. Tänk framåt. Tänk positivt. Eftersom jag är den enda som kan skapa den tillvaro jag drömmer om ska jag skriva det bästa personliga brevet ever. Inte för att jag måste. För att jag vill. Det existerar inga måsten i livet. Det finns däremot av samhället uppsatta normer och värderingar som upplevs som måsten. Men det egentligen enda viktiga är den personliga drivkraften. Min är att jag vill ha ut någonting mer än det här.

Jag lämnar er med en kul bild på två vänner en sommarkväll under ett paraply.