Helt plötsligt tog allt en vändning. Alla var glada. När jag undrade hur det kom sig fick jag till svar att folk väl fortfarande var fulla efter lördagen. Min kollega sa att jag var snygg. Riktigt snygg. Jag frågade om något hade hänt eftersom han var på ett sådant strålande humör. Det hade det inte. Jag frågade om han var kär. Mer kär nu sedan han blev sambo. Han svarade att det liksom kändes som på ett annat plan nu, lite annorlunda fast på ett bra sätt. Fast det var jag som planterade fröet, min fråga var ledande och egentligen var ett funderande "joo" det enda han svarade. Och ett efterföljande "jo precis, så är det".

Vi pratade om BMW. Han försökte sälja in sin Peugot och pekade ut genom fönstret på bilen han lånat. Han skulle köpa den för elva tusen, BMW:n från - 89 i gråmetallic. Vad säger Ida om bilbytet då, undrade jag. Tja, hon säger inte så mycket faktiskt, fick jag till svar. Nä det känns som det kvittar säger hon va, planterade jag på nytt, för det var så jag skulle sagt, och av någon anledning kände jag ett behov av att hitta likheter mellan henne och mig. Kanske för att han en gång sagt att hon och jag nog inte skulle komma så bra överens. Men den här dagen kom alla överens, alla var glada, och om det cirkulerade något skitsnack även den dagen så sades det med en skämtsam ton. Vändningen var uppenbar och slog ner med en kraft som praktiskt taget slog omkull mig. Men jag reste mig, borstade bort kontorsdammet och gick bortåt för att äta tårta och säga adjö.