Åh fy fan jag kan inte sluta rysa av obehag! Jag stod och diskade efter middagen och kände något på min vänstra överarm, tittade ner och fick se den största spindeln jag sett på hela sommaren! Jag skrek gällt till samtidigt som jag hoppade och skakade armen i ren panik. Som en fjortisbrud. Den ramlade ner och sprang raskt iväg, en sådan där med extremlånga ben ni vet, bort från mig och jag försökte samla mig samtidigt som jag visste att får jag inte tag på den nu så kommer jag aldrig hitta den. Nu befinner den sig i min papperskorg, rätt tillplattad (det regnar ju redan så), men jag skakar fortfarande och mina armars hårstrån står rakt upp.

Alltså, jag brukar inte vara så här känslig för spindlar men jag fick en chock helt enkelt. Eller jo, när vi är hemma hos mamma och pappa och ockupanterna i källaren där, ropar jag faktiskt alltid på brorsan när jag hamnar face to face med en. Men ooh vad obehagligt det känns! Nu måste jag gå och duscha tror jag, det känns som att den är kvar på min kropp, i mitt hår, kryper upp på mina fötter nu när jag sitter här och skriver, och vill lägga ägg eller nåt. Det kryper av krypet.


Så här stor var den!