Jag fick panikångest. En attack. En panikångestattack. Alla känslor som finns passerade genom mitt system på en och samma gång. Genom mitt blodomlopp forsade ilska jämsides kärlek pårusade av rädsla och besvikelse, med små pustar lycka, ensamhet och sådant jag inte längre minns som envist och stötvis försökte få lika mycket plats. Vart de var på väg vet jag inte, kanske de bara ville ut, kanske de bara ville påkalla uppmärksamhet och visa att de fanns. De fick mig ur balans, de fick mig att hyperventilera, de fick mig att gråta och rabbla konstigheter som ett knäppo. Jag kippade efter luft, jag lugnade ner mig, jag drack ett glas vatten, jag blev klarvaken. Kvar lämnades en utmattande känsla av överrumplad förvåning. Jag log.