Under ett halvårs tid har jag slitit mitt hår, gråtit inne på toaletten, svalt min stolthet, känt mig ignorerad och inte värd ett ruttet korvöre, fått musarm, tagit emot skit för ett eventuellt högre syfte och utvecklat en speciell relation till scanningsapparater. Men, jag har även lärt mig och provat på saker jag inte skulle fått möjlighet till annars, fått smak för nya saker, skrattat, känt mig behövd, känt mig uppskattad och blivit vänligt bemött. Emellanåt. Och framför allt har jag fått nya bekantskaper, några nya vänner, som jag är väldigt tacksam för. Och det är det sistnämnda som gör det tufft. Jag vet inte om de vet hur mycket de betytt för mig, de där fyra killarna borta i andra hörnet av kontorslandskapet. De har sett mig när det kändes som tuffast, de bjöd in mig att delta och de släppte in mig i en gemenskap som innan bara tillhörde dem. Jag blir rörd av tanken. Därför gör det mig ont i hjärtat att vara tvungen att säga hej då till dem, till det jag var en del av för en stund. Ett halvår av tid sätter sina spår.

Peace.