Är muskulärt palp-öm i nackrosetten samt i hela nacken ned mot övre torakalen.

Eller åtminstone ont i huvudet (kan migrän komma tillbaka efter 16 år?) 
och mitt vänstra knä börjar bli riktigt illa. Kanske dags att kolla upp det 
efter alla dessa år. För övrigt ömmar mitt hjärta ganska brutalt men det
är ju inget avvikande i mitt liv så det kan vi sätta inom parentes.

För att muntra upp mig i Det Stora Duggregnets Tid kollade jag igår på
en film. "Veronika decides to die"; filmatisering av Paulo Coelhos bok.
Det funkade inte. Men på min promenad längs Hornsgatan i ihärdigt 
duggande, ned för trappen på Hornsgatspuckeln, förbi Pustegränds 
författaranor, upptäckte jag en gångväg till Gamla Stan över vattnet; 
Poppius journalistskola och Miljöpartiet De Gröna och halvvägs ut över 
vattnet mellan öarna att jag både skrattade och grät på samma gång.
Att jag tagit mig hit och inte är kvar, att jag upptäcker nya saker jag hört
men inte sett, som jag inte tidigare upplevt. Jag är fri att upptäcka, jag 
upptäcker att jag är fri, och jag vände mig om, snurrade runt, blinkade
genom mina blöta fransar och såg ut över vatten och upplysthet och 
kände det. Med Florence Valentins "Den fria världen" i lurarna gick jag
hem, hängde av mig familjens gamla bruna toppluva, och en hastig blick 
i hallspegeln avslöjade att regnet åtminstone gjort fina lockar i mitt hår.

Pang Prego måste vara det sämsta radioprogrammet som någonsin sänts i Sveriges Radio. Det är ett så fruktansvärt meningslöst program och jag skulle skämmas över att arbeta med det. Jag tror det utger sig för att vara ett humorprogram, men jag har då aldrig ens dragit på smilbanden en enda gång jag lyssnat på programmet. Det kan förvisso ha något med att göra att jag inte tillhör målgruppen för P3; ungdomar upp till 25 år. Oh det var ett smärtsamt ögonblick när jag blev upplyst om det. Dags att gå vidare kanske.

Annars är jag sjukskriven ett par veckor för något virus, och det är tydligen smittsamt, för min dator har fått det också. Förutom att ta hand om min medsjukling har jag inte lagat mat sedan 1 okt (jag har värmt mat två gånger och annars funkar knäckebröd och cola rätt bra, och en gång köpte jag en falafel, och en gång en smoothie och i lördags åt jag ordentlig middag ute tillsammans med vänner), men däremot har jag läst ut en hel bok! Jippi! Äntligen. Som jag har väntat på denna dag. Tyvärr blev det inget sofistikerat utan Marian Keyes Är det någon där?. Men man måste ju börja någonstans. Flyga Drake ligger öppen och väntar på sidan 37 sedan förra året (eller är det förrförra?) men den får nog marineras i dammet lite till.

Imorgon får jag äntligen träffa min nya systerdotter för första gången. Och jag får också träffa resten av min familj. Jag längtar.

Peace.

Gick hem från jobbet efter lunch igår för att jag inte mådde bra. Istället för att sova bort det onda låg jag i soffan under filt och surfade ända fram till småtimmarna. Osmart. Men istället för att försöka få bort förkylningen har jag åtminstone lärt mig om permakultur, universalism, vad ”marvel at” betyder, att Heidi Montag vill förstora brösten till DD-kupa och att det finns en pizzeria på Söder som numera serverar veganpizza. Alltid nåt.

Idag har jag sovit, läst, läst, läst och läst. Ibland är det bra att vara sjuk.

Någon på mitt jobb sa förresten något elakt till mig igår. Hon hade glömt bort mitt namn varpå jag sa att nej det är ju inte så lätt, vi är ju rätt många här på kontoret. "Jo, men det är det att du syns inte, du hörs inte!" Jaså? svarade jag, jag trodde bara du var näst intill blind, inte att du praktiskt taget är döv också.

Nä, så svarade jag inte alls. Såklart inte. Jaså, svarade jag. Jag får väl börja skrika lite mer då.

Men ibland önskar jag att jag kunde vara elak tillbaka.

Good night, sleep tight, don’t let the bed bugs bite.

Regnet öser ner och kalendern för dagen är tom, precis som mitt huvud. Eller huvudet är egentligen fyllt till bredden med tankar kors och tvärs, så pass att jag blir frånvarande i min närvaro, för att förklara det mer specifikt. Jag blir ungefär på samma sätt när jag är bakis, vilket som tur är sällan händer nu för tiden. Det bildas ett vakuum mellan mig och världen, jag blir trögtänkt och känner mig fruktansvärt trist, eftersom jag inte bidrar särskilt mycket i konversationer och interaktioner. Hjärnan går på något sätt samtidigt på högvarv och lågvarv, jag blir (än mer) eftertänksam, långsam, okoncentrerad och inte direkt smart (för ovanlighetens skull). Inslag av yrsel på grund av högvarveriet kan även förekomma. Så här blir jag alltså av för mycket psykisk stress. Ha! Där ser man!

Eftersom kalendern efter detta inlägg fortfarande är tom och min utbildning på jobbet d r ö j e r har jag nu åtminstone bestämt att jag resten av dagen ska ta en liten webbkurs i Genus och jämställdhet i arbetslivet. Jag tror det är lagom svårighetsgrad för min hjärna idag.

Härå!

Det är fler som upptäckt mitt smultronställe jag passerar till jobbet. Jag har mest noterat den vackra naturen där i dungen, men även stiftat ytlig bekantskap med några av dess invånare.

Min kollega är snäppet vassare. Han har blivit kompis med dem, och hävdar att de känner igen honom och till och med kommer fram till honom när han är där. Han berättar att det är råttorna Róta, som är svart, Tåtta som är vanligt råttbrun och Låtta, mamman/frugan som är störst av de tre. Sedan är det kaninerna Bill och Bull, och kajorna Knatte, Fnatte och Blatte.

Och när det gäller den enorma mängd kaniner i området där jag bor fick jag idag höra bakgrundshistorien. Det handlar inte alls, som jag trodde, om att det bara är ett riktigt kaninår detta år i hela landet. Nej, förstår ni, så här ligger det till:

I Huvudsta bodde det på -90-talet en kvinna som hade två kaniner. Och har man två kaniner av olika kön, så blir det ju som ni vet många kaniner efter ett tag. Till slut hade den här kvinnan så många kaniner att hon inte kunde ha dem kvar i sin lägenhet, så hon släppte helt sonika ut dem i det fria. Idag finns det så mycket kaniner som koloniserat sig i närområdet kring Huvudsta och Skytteholmsfältet att en elak makt bestämt att de till och med måste skjuta av några varje år. Sorgligt. Men många är de gånger jag behövt vika åt sidan för kaniner titt som tätt på min gångväg hem från T-banan. (Det är alltså inte bara pudelrockare man möter på den vägen.)

Snipp, snapp, snut - nu är sagostunden slut!