Det är fler som upptäckt mitt smultronställe jag passerar till jobbet. Jag har mest noterat den vackra naturen där i dungen, men även stiftat ytlig bekantskap med några av dess invånare.

Min kollega är snäppet vassare. Han har blivit kompis med dem, och hävdar att de känner igen honom och till och med kommer fram till honom när han är där. Han berättar att det är råttorna Róta, som är svart, Tåtta som är vanligt råttbrun och Låtta, mamman/frugan som är störst av de tre. Sedan är det kaninerna Bill och Bull, och kajorna Knatte, Fnatte och Blatte.

Och när det gäller den enorma mängd kaniner i området där jag bor fick jag idag höra bakgrundshistorien. Det handlar inte alls, som jag trodde, om att det bara är ett riktigt kaninår detta år i hela landet. Nej, förstår ni, så här ligger det till:

I Huvudsta bodde det på -90-talet en kvinna som hade två kaniner. Och har man två kaniner av olika kön, så blir det ju som ni vet många kaniner efter ett tag. Till slut hade den här kvinnan så många kaniner att hon inte kunde ha dem kvar i sin lägenhet, så hon släppte helt sonika ut dem i det fria. Idag finns det så mycket kaniner som koloniserat sig i närområdet kring Huvudsta och Skytteholmsfältet att en elak makt bestämt att de till och med måste skjuta av några varje år. Sorgligt. Men många är de gånger jag behövt vika åt sidan för kaniner titt som tätt på min gångväg hem från T-banan. (Det är alltså inte bara pudelrockare man möter på den vägen.)

Snipp, snapp, snut - nu är sagostunden slut!