Är muskulärt palp-öm i nackrosetten samt i hela nacken ned mot övre torakalen.

Eller åtminstone ont i huvudet (kan migrän komma tillbaka efter 16 år?) 
och mitt vänstra knä börjar bli riktigt illa. Kanske dags att kolla upp det 
efter alla dessa år. För övrigt ömmar mitt hjärta ganska brutalt men det
är ju inget avvikande i mitt liv så det kan vi sätta inom parentes.

För att muntra upp mig i Det Stora Duggregnets Tid kollade jag igår på
en film. "Veronika decides to die"; filmatisering av Paulo Coelhos bok.
Det funkade inte. Men på min promenad längs Hornsgatan i ihärdigt 
duggande, ned för trappen på Hornsgatspuckeln, förbi Pustegränds 
författaranor, upptäckte jag en gångväg till Gamla Stan över vattnet; 
Poppius journalistskola och Miljöpartiet De Gröna och halvvägs ut över 
vattnet mellan öarna att jag både skrattade och grät på samma gång.
Att jag tagit mig hit och inte är kvar, att jag upptäcker nya saker jag hört
men inte sett, som jag inte tidigare upplevt. Jag är fri att upptäcka, jag 
upptäcker att jag är fri, och jag vände mig om, snurrade runt, blinkade
genom mina blöta fransar och såg ut över vatten och upplysthet och 
kände det. Med Florence Valentins "Den fria världen" i lurarna gick jag
hem, hängde av mig familjens gamla bruna toppluva, och en hastig blick 
i hallspegeln avslöjade att regnet åtminstone gjort fina lockar i mitt hår.