Peace.

Subject: Skribent/Copy
Date: Tue, 27 Jan 2009 14:51:36 +0100
From: [email protected]

Tjänsten som Scribent/Copy, Stockholm-Arlanda Airport, ref nr LFV 2008-007191

Tjänsten kommer inte att tillsättas. Vi tackar dig för ditt intresse och den tid du lagt ner på att söka arbete hos oss. Du är naturligtvis välkommen tillbaka när vi annonserar lediga befattningar nästa gång.

En rolig grej när man är ute och promenerar är att följa efter par. Inte förfölja dem på det sättet men mer att så att säga gå i deras fotspår. För att se vart de ska och för att upptäcka nya vägar. Och för att det är spännande att låtsas vara under cover. Detta funkar dock antagligen inte så bra på små orter som Mantorp, eftersom paret och man själv typ är de enda i hela samhället som är ute vid samma tidpunkt, så det skulle bli lite väl uppenbart och de skulle tycka att man var en konstig jävel. Men i stan är det en annan sak.

En gång skulle jag försöka hitta till Ica Maxi. Jag visste inte hur jag skulle gå alls, bara ungefär åt vilket håll det låg. När jag gick ut var det skyfall i form av snö, jag såg knappt var jag satte min fot eftersom glasögonen blev helt blötvita när jag tittade upp. Ett par i min ålder korsade min väg, och jag tänkte att de kanske skulle till Ica Maxi (varför jag trodde det vet jag inte) så jag bestämde mig för att gå efter dem, en bit bakom. Och visst skulle de dit!

Häromdagen promenerade jag i Råsunda. Först samtalade jag med min syster i telefon om husvisningar, konserter, om huruvida jag gått vilse eller ej och att gudsonen tog fram vattenkannan för att vattna, helt på eget bevåg. Sedan såg jag vackra sekelskifteshus och sedan korsade ett par min väg. Jag satte igång med att följa deras fotspår. Fast denna gång ledde det mig bara några hundra meter, till butiken "Hundens hörna". Inte så mycket till upptäckt. Eller också är det just precis vad det är.

Love.

Jag har länge undrat varför de har så varmt inne i provrummen på H&M. Ingen ventilation alls. Vill de inte att deras kunder ska köpa någonting? Eller det kanske handlar om att de vill skynda på provprocessen, så att fler folk hinner prova. Idag blev det extra varmt. Klockan var 17 och de höll på att stänga. Kön till kassan vid klädavdelningen var lång. Jag tog kassan en trappa ner, i kosmetikaavdelningen, där det inte var någon kö. Kassörskan säger:

- Du vet att det är två reaplagg för en va? och håller upp mitt ena plagg.

- Jaha...men jag hitta inget mer, svarar jag.

- Okej.

- Nej vänta, säger jag då. Jag vet en grej...ska jag gå och hämta den?

- Jaha, suck, men då får du springa! svarar hon i en dryg ton.

Och jag springer. Uppför den numera stoppade rulltrappan till damavdelningen och irrar runt efter den andra tröjan jag provade, hittar den inte men hittar klädställningen den fanns på och grabbar tag i en mindre storlek istället, tänker att jag kan byta den imorgon, springer ner igen och fram till den spydiga kassörskan. Fortfarande ingen kö, bara tre kassörskor som står och pratar. Jag är varm och kassörskan är som kassörskor brukar vara. Alltså icke serviceminded.

Självklart borde jag istället för att springa som ett fån svarat henne med att - Okej, eftersom du är så spydig vill jag inte ha nåt av de här plaggen, och helt sonika gått därifrån. Men det är lätt att vara efterklok. Och jag ville ju ha plaggen. Varför upplyste hon mig om att det var "ta två betala för en" om hon inte tyckte att jag skulle anta erbjudandet? Jag är lite nyfiken på vad hon egentligen ville att jag skulle gjort i den situationen. Imorgon ska jag nog lämna tillbaka rubbet. Kläderna är besudlade.

Har precis ställt in TV-kanalerna. Vi har hela 20 stycken! Men eftersom jag inte kollat på TV på ett år så hittar jag inget värt att se på de vanliga kanalerna jag tidigare följt så slaviskt. Kanske en bra grej. Men istället så fastnar jag framför MTV och deras realityshows om rika 16-åringar i Kalifornien, som fnittrar hysteriskt när de gör praktik på Teen Vogue eller köper sitt första hus vid 17 års ålder. Och sen gråter de en skvätt när bad boy-pojkvännerna gör slut. Riktig high class-TV med andra ord. Så jag antar att jag är tillbaka där jag började!

Lördagkvällen innehöll allt vad en normal konferens brukar innehålla; 20% uppdatering av läget, 10% jobbrelaterat snack, 20% tvätt av offentlig byk, 10% förfriskningar, 10% insikter, 15% lekar och 15% rödvinsspill (jag) över annan deltagare (Eva).
Vi arbetade hårt ända tills ena deltagarens hemmavarande man ringde och undrade vart hon höll hus klockan halv fem. Han trodde nog inte att hon var på konferens.

På söndagen kollade Malin och jag efter ny kofta, utan vinfläckar, i Solna C. Suck. Den fanns inte. Jag ber till Tabortguden att hjälpa oss. Sedan gick vi hem till mig och åt kakor, spelade Orangino (mycket spännande, tack mor & far för julklappen!) och studerade kartor.

Idag smög jag in i gamla lägenheten, för att se om någon post hade råkat hamna på villovägar, och sa ett propert adjö. Badrummet doftade gott och var så skinande rent fortfarande, det renaste badrum jag sett tror jag, att jag fick en tår i ögat av stolthet över att jag gjorde det så förbannat bra.
Sedan tog jag tunnelbanan hem lagom tills maten stod på bordet, en lyx i vardagen för mig som brukar stå för middagen. Chili sin carne, gjord på Quornfärs, ris och sallad. Mumma!