En rolig grej när man är ute och promenerar är att följa efter par. Inte förfölja dem på det sättet men mer att så att säga gå i deras fotspår. För att se vart de ska och för att upptäcka nya vägar. Och för att det är spännande att låtsas vara under cover. Detta funkar dock antagligen inte så bra på små orter som Mantorp, eftersom paret och man själv typ är de enda i hela samhället som är ute vid samma tidpunkt, så det skulle bli lite väl uppenbart och de skulle tycka att man var en konstig jävel. Men i stan är det en annan sak.

En gång skulle jag försöka hitta till Ica Maxi. Jag visste inte hur jag skulle gå alls, bara ungefär åt vilket håll det låg. När jag gick ut var det skyfall i form av snö, jag såg knappt var jag satte min fot eftersom glasögonen blev helt blötvita när jag tittade upp. Ett par i min ålder korsade min väg, och jag tänkte att de kanske skulle till Ica Maxi (varför jag trodde det vet jag inte) så jag bestämde mig för att gå efter dem, en bit bakom. Och visst skulle de dit!

Häromdagen promenerade jag i Råsunda. Först samtalade jag med min syster i telefon om husvisningar, konserter, om huruvida jag gått vilse eller ej och att gudsonen tog fram vattenkannan för att vattna, helt på eget bevåg. Sedan såg jag vackra sekelskifteshus och sedan korsade ett par min väg. Jag satte igång med att följa deras fotspår. Fast denna gång ledde det mig bara några hundra meter, till butiken "Hundens hörna". Inte så mycket till upptäckt. Eller också är det just precis vad det är.

Love.