Festförberedelser. Låter roligt. Och till slut, efter att vi lagat tretton potatisgratänger, blev det roligt. Vi åkte upp till festlokalen stressade och med huvudvärk för att duka och pynta, och tack vare Calle och Dennis blev det kul på en sekund. De fixade ljudanläggningen. Och vips, ut strömmade Call on me och genast, och för första gången, kunde vi känna feststämningen som lurade bakom hörnet. Eller bakom en god natts sömn snarare. För somna gott, det kommer vi allihop att göra. Och det är vi definitivt värda.

Peace and love.

Vi hörs efter the big kalas!

Sena nätter som blir till tidiga morgnar. Sådan var min sommar. Ångestfria morgnar, fascinerande sällskap, ljusa nätter som bjöd in till kittlande samtal. Jag blev sedd.

Att inte synas framkallar en sådan stark känsla av uppgivenhet att den förlamar, den hindrar, den förgör. Jag suger åt mig den sista essensen av min sommar, som av tillhörande vin både dämpats och blivit klarare, och lagrar den inför höstens och tillika vardagens hårdare klimat.

Love.

Och farmor var rolig. Vi var på utflykt förra helgen; pappa, jag, farmor och hennes syster. Systern bjöd oss på både fika och middag och vi protesterade, varpå farmor utbrast:
"Äh, hon har pengar som en gatuhora!"

Och för er giftaslystna kan jag rekommendera Stegeborgs slottsruin. Aldrig förr har det varit så enkelt att inträda i det heliga förbundet. På hemsidan går nämligen att läsa:
"Vill Du gifta Dig inom området går det bra. Det är bara att lösa entré för Dig och Ditt sällskap."
Släng dig i väggen, Las Vegas.

Peace.

Wee igår sökte jag två jobb. Ett i Kumla. Men ändå. I'm back on track. Nu ska jag bara fixa till det där med att sova tillräckligt om nätterna och se till att få tillbaka min ro-att-sitta-ner-och-se-på-film-lunk. Sedan är alles gut.

Nu ska jag bege mig ut på äventyr i de djupa Kolmårdenskogarna och följa gamla rövarstråt. (Säger jag att syftet är att leta svamp så kommer jag inte att hitta någon...)

Peace.

Åh fy fan jag kan inte sluta rysa av obehag! Jag stod och diskade efter middagen och kände något på min vänstra överarm, tittade ner och fick se den största spindeln jag sett på hela sommaren! Jag skrek gällt till samtidigt som jag hoppade och skakade armen i ren panik. Som en fjortisbrud. Den ramlade ner och sprang raskt iväg, en sådan där med extremlånga ben ni vet, bort från mig och jag försökte samla mig samtidigt som jag visste att får jag inte tag på den nu så kommer jag aldrig hitta den. Nu befinner den sig i min papperskorg, rätt tillplattad (det regnar ju redan så), men jag skakar fortfarande och mina armars hårstrån står rakt upp.

Alltså, jag brukar inte vara så här känslig för spindlar men jag fick en chock helt enkelt. Eller jo, när vi är hemma hos mamma och pappa och ockupanterna i källaren där, ropar jag faktiskt alltid på brorsan när jag hamnar face to face med en. Men ooh vad obehagligt det känns! Nu måste jag gå och duscha tror jag, det känns som att den är kvar på min kropp, i mitt hår, kryper upp på mina fötter nu när jag sitter här och skriver, och vill lägga ägg eller nåt. Det kryper av krypet.


Så här stor var den!


              

Åh nu är det meningen att jag ska sätta igång igen. Jobbsökeriet har legat nere alldeles för länge, jag har verkligen tagit semester. Tyvärr innebär det att jag skjutit upp det oundvikliga vilket gör det hela än mer jobbigt. Jag orkar inte hålla på med detta längre, jag får ångest bara jag tar fram mina ettusenetthundra varianter på personligt brev för att börja modifiera det. Det kryper i kroppen och jag mår illa på riktigt. Hur mycket mer kan jag vända ut och in på mig själv egentligen för att kanske lyckas bättre denna gång? Jag ser inte ens vad det står, orden jag skrivit är bara en suddig massa som tigger läsaren om att ge mig ett break. Men jag måste. Jag är tvungen. För vilket arbete som helst måste vara bättre än detta. Att söka jobb är heltidsjobbet från helvetet och jag har aldrig haft något värre. Det är nästan så att jag hellre går till jobbet på måndag och ber om att få scanna in idiotmängder foton från 1947.

Igår kväll blev jag uppringd av en vän. Istället för att samtala med personen i fråga fick jag hängandes i luren lyssna på snapsvisor och sedvanligt kräftskiveskrän från andra änden. Fem gånger.
"Varför sa du inget? Det var ju bara en massa sång och shit."
"Ja, men det var ju det som var meningen att du skulle höra, det är ju kul ju."
Strange. Very strange.
Tanken må vara god, men jag har faktiskt hört snapsvisor förr. Å andra sidan är det ju trevligt att veta att någon tänker på en. Fem gånger.

Nu = pepp pepp pepp. Tänk långsiktigt. Tänk framåt. Tänk positivt. Eftersom jag är den enda som kan skapa den tillvaro jag drömmer om ska jag skriva det bästa personliga brevet ever. Inte för att jag måste. För att jag vill. Det existerar inga måsten i livet. Det finns däremot av samhället uppsatta normer och värderingar som upplevs som måsten. Men det egentligen enda viktiga är den personliga drivkraften. Min är att jag vill ha ut någonting mer än det här.

Jag lämnar er med en kul bild på två vänner en sommarkväll under ett paraply.

                                     

Jag blev inte erbjuden jobbet på stört.
Fast, att få komma på intervju hos någon som höjer ens CV till skyarna har fram tills nu varit rätt så otroligt i min värld. Att sedan efteråt få höra att de medvetet sparat intervjun med mig till sist, för att de ville se om de andra kunde mäta sig med mig, är pretty amazing. Den känslan ska jag leva på ett tag! Wiii vad jag är bra!

Eftersom min lön alltså ännu inte är säkrad måste jag fundera ut alternativ till hur vi ska ha råd att åka på Krunegård i Karlstad. Tips mottages tacksamt! Jag ska börja med Tradera, kanske det finns någon därute som vill ha en oanvänd Asos-klänning eller en egenhändigt tillverkad tygtavla med elefanter.

Nu när jag stillat mina av enbart kaffe skakande händer med dagens första egentliga måltid ska jag ge mig ut en sväng på stan. Insupa atmosfären, filosofera över folket och känna efter hur denna stad egentligen doftar. Alltså ska jag inte göra någonting av vikt under resten av denna dag. Jag har ju faktiskt fortfarande semester.

See ya!
Peace.

Imorgon - anställningsintervjutjosan!
(What to wear, what to wear?)

Eva, får jag jobbet bjuder jag dig på Krunegårdskonserten!
Jag lovar.

Nu är det bäst jag försöker få lite sömn i åskvädret.

Peace and Love
and everything in between.

"Var e boxen?
Där e boxen!"

Sjöng ett gäng sjukt högt skrattandes och tjoandes 14-åriga tjejer på pendeltåget ikväll.

De lät som att de druckit, men antagligen hade de, på sin höjd, delat på några folköl.

Placeboeffekt. Ja.

De vet att med alkohol vågar man mer, släpper hämningar. Så i och med att de smakat alkohol, inträffar detta i deras små personer.

Själv har jag ikväll druckit två och ett halvt glas vin, inga hämningar släpptes och det enda placebo jag kände av var bandet, vars musik jag strategiskt placerade i mina öron för att stänga ute ljudet av min egen högstadietid.

Om ni undrar vad tjejerna på tåget sjöng på kan ni höra det här:

Ibland förvånar jag mig själv med min egen dumhet.

För hur smart är man egentligen när man inhandlar frysta blåbär till morgondagens smoothie, och sedan spenderar fem timmar hemma hos en födelsedagsfirande kompis med det frysta kvar i bilen. Inte undra på att hela jag samt min kokvrå blev blå när jag kom hem och packade upp matvarorna ur deras förpackningar liksom. Blåbären blev russin och dess saft, själva essensen av blåbär, rann iväg. Så gjorde även min frukostlusta. Mosade blöta blåbär känns liksom sådär inbjudande.

Fast jag skyller på att jag inte tänker så långt, att jag har tankarna på annat, viktigare, håll hela tiden. Samma anledning som till varför jag snubblar över saker, går in i bordshörn och vägghörn, fastnar i dörrhandtag och slår i huvudet i bildörrkarmar, slår tårna i trösklar och så vidare. Jag kan ju inte ödsla energi och mitt söta lilla huvud åt sådana triviala ting som mat eller vart jag sätter fötterna. Någon måtta får det ändå vara på idiotierna!

Att radera någon ur sitt liv är svårt. Är hårt. Jag har precis raderat alla sms. De flesta var redan borttagna, men som den sentimentala sparare jag är hade jag hamstrat fina sms, de finaste hade jag inte hjärta att ta bort, för gjorde jag det trodde jag att de togs bort även från mitt hjärta. Men det som finns där, finns där, och även fast ord gör saker mer konkret, kan söndra och härska, göra svårt och ge ett förlåt, så är det bara ord. Dessa ord betyder inte det de säger längre, och så länge de finns kvar på pränt påminner de om sådant som utlovats, men aldrig hänt. De tillhör då och inte nu, och att se dem tar energi från det som komma skall. Jag låter orden lösas upp, sakta kommer de att försvinna från min värld, och det som finns kvar är det som finns inom mig.

Ibland ser man äldre par på stan som håller handen, rör vid varandra, visar sin kärlek till varandra. Idag på tunnelbanan satte sig ett par i 65-70-årsåldern mitt emot mig. Hon satte sig först, klappade lite lätt på sätet bredvid henne som ett tecken till honom. Han satte sig och hon lade ena handen på hans lår, plockade lite med tyget på hans byxor. Efter en kort stund lade även han sin hand på hennes ben och hon tittade på honom länge, när han inte såg, och log resten av tiden vi satt där. Han såg hennes leende och log sedan han med. När jag ser sådana äldre par, kärleksfulla som ett par tonåringar, fast något mer diskret, tänker jag alltid alltid alltid att de träffats i ett senare skede i livet. Att de träffats på äldre dar, och därför är så kärleksfulla, för inte kan de väl ha varit så under säg 40 års tid?

Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Peace and Love.

Usch vad jobbig den är, filmen North Country. Den är riktigt bra, men attans vad jag grät mig genom merparten av den. Den påminner mig om mig själv, på något väldigt konstigt sätt. Hur är svårt att förklara, att sätta fingret på. Men det gör den. Charlize Theron är också fruktansvärt vacker, kanske en av de vackraste jag vet. Vackert är också vänskapsbudskapet i slutet av filmen, där de ställer upp för varandra. Det i sin tur påminner mig om där jag är nu. I Malins och Henrics lägenhet på Hägerstensåsen, i regnkvällen, i sommarslutet. (Allt i denna lägenhet är snyggt, inredningen och stilen I like!) Att de låter mig bo här, andas in Stockholmsluften ur ett insiderperspektiv och känna in staden under tiden de är i Peking, är riktigt fint av dem. Det är vänskap.

Igår shoppade jag ett par Hangmattabyxor på Street, likadana som Baljan köpte sist vi var här. Jag ville haft de röd- och blårandiga men de var slut. Eller orange rättade han som sålde dem till mig. Och han borde kanske veta, det är han som skapat dem. För er som inte vet vad det är för slags byxa kan jag tala om att det är något mellanting mellan byxor och kjol och grenen hänger nere vid knävecken någonstans. (Kanske kan lägga upp en bild när jag kommit hem igen.) De är iaf grymt sköna och jag går omkring här och känner mig som Bob Marley typ. Fast utan musiktalangen. Och dreadsen. Fast med den jamaicanska accenten. Ya man!

På lördagskvällen gick jag på fest någonstans vid Mariatorget med K och M. Det var all gays så långt ögat kunde nå (inte riktigt men nästan), klyschigt i form av Singstar med enbart schlagerlåtar och av någon anledning verkade ena värden väldigt intresserad av mina bröst. Sedan blev det en öl på den lokala puben runt hörnet för att sedan fortsätta till Münchenbryggeriet. Där blev det tjafs om att bara vissa blev fixade att komma in billigt, och resten vägrade betala det hutlösa inträdespriset 240 riksdaler (240!) vilket slutade med att alla blev småputt och ingen gick in och alla istället gick hem. Alla utom jag och två killar till som hamnade på Debaser. Träffade även på en gammal vän från gymnasietiden där och vi dansade och hängde natten lång. Som vanligt (visade det sig, det var ingen engångsföreteelse, tyvärr kan jag tycka, jag som kände mig lite utvald sist) fortsatte dansandet i tunneln utanför efter stängning. Återigen en kul utekväll i Stockholmsnatten!

Love.

Om man i stekhet värme utan att ha ätit någon lunch kommer på idén att dela på en flaska vin mitt uppe på Skinnarviksberget klockan 16, ja då får man lite skylla sig själv. Att man blir brännhet om kinderna, får någon konstig slags huvudvärk och är smålullig redan vid middagstid alltså. Men hey, har man semester så har man! Middagen intogs på grekiska Athos (tror det var Skånegatan) och det var värdelöst. Eller middagen var väl, förutom priset, helt ok. Men servitrisen var klippt värdelös. Make till otrevligare servicepersonal har jag knappast sett. Hon liksom spottade ur sig orden, fraserna som kom ur henne ackompanjerat av de hårt målade ögonen påminde om högstadiet. Min högstadietid, men även dagens högstadieelever, med den där speciella tuffa jargongen. Hon var bättre än oss. Trodde hon ja. Om vi dricksade? Yeah right!

Annat senaste veckan (det händer grejer även på landsbygden förstår ni!):
En vacker blå trollslända följde mig vart jag än paddlade och flöt på mitt gula flytverktyg på landet häromdagen. Först satt han på knät men efter att vinden vänt valde han att lifta med min ena fot. Där och då önskade jag att jag haft kameran med mig. Längst ut på mina högra tår satt han, och hela hans blå uppenbarelse tillsammans med mitt solbruna ben och rosamålade tånaglar, den ljusblå himlen och det mörkblå vattnet var en fröjd för ögat, och jag lovar dig att det var den bilden jag skulle ha blivit berömd för, damnit!

Pizza på Restaurang 12:an i Kisa. Gott, faktiskt. Dyrt, men pappa var med :)

Efter upprörda känslor över att min barndoms badö som jag häromdagen rodde ut till inte längre gick att känna igen, fick jag mig meddelat att det var fel ö jag åkt till.

Min syssling var ute på en joggingtur. Helt plötsligt krockade hon med en grävling. En grävling!!! Krockade!

_______________________________________________________________________

Nu; tillbaks till mitt storstadsliv. Jag avslutar dagen med en Neskaffe och en brownie, den senare från 7-Eleven. Såklart. Imorgon ska jag utforska vår huvudstads badmöjligheter.
Den här gången ska jag ta med mig kameran.

Peace.