Att radera någon ur sitt liv är svårt. Är hårt. Jag har precis raderat alla sms. De flesta var redan borttagna, men som den sentimentala sparare jag är hade jag hamstrat fina sms, de finaste hade jag inte hjärta att ta bort, för gjorde jag det trodde jag att de togs bort även från mitt hjärta. Men det som finns där, finns där, och även fast ord gör saker mer konkret, kan söndra och härska, göra svårt och ge ett förlåt, så är det bara ord. Dessa ord betyder inte det de säger längre, och så länge de finns kvar på pränt påminner de om sådant som utlovats, men aldrig hänt. De tillhör då och inte nu, och att se dem tar energi från det som komma skall. Jag låter orden lösas upp, sakta kommer de att försvinna från min värld, och det som finns kvar är det som finns inom mig.

Ibland ser man äldre par på stan som håller handen, rör vid varandra, visar sin kärlek till varandra. Idag på tunnelbanan satte sig ett par i 65-70-årsåldern mitt emot mig. Hon satte sig först, klappade lite lätt på sätet bredvid henne som ett tecken till honom. Han satte sig och hon lade ena handen på hans lår, plockade lite med tyget på hans byxor. Efter en kort stund lade även han sin hand på hennes ben och hon tittade på honom länge, när han inte såg, och log resten av tiden vi satt där. Han såg hennes leende och log sedan han med. När jag ser sådana äldre par, kärleksfulla som ett par tonåringar, fast något mer diskret, tänker jag alltid alltid alltid att de träffats i ett senare skede i livet. Att de träffats på äldre dar, och därför är så kärleksfulla, för inte kan de väl ha varit så under säg 40 års tid?

Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Peace and Love.