Vaken av rethostan, så:

Det satt en tjej bredvid på tåget. Hon sov, sov, sov på alla håll och kanter, i sin pojkväns knä och så vidare. När hennes telefon ringde svarade hon med en röst som lät whiskey. Under hela samtalets gång blundade hon, och det syntes i hennes sömndruckna ansikte hur hon ansträngde sig för att kunna prata. Och hålla sig vaken. Vi log, vi som satt bredvid.

Vi som satt bredvid på X2000 mådde illa av tågets karakteristiskt småryckiga, vaggande gång. Men vi log, och när vi slutat le fortsatte vi inombords. För trots att våra kroppar var utmattade av trappspring, evighetspusslande av prylar ner i kartonger, tunga lyft, 45 mils motorvägskörning, motorstopp på E4:an och en ordentlig förkylning ovanpå det, så visste vi vad som väntade härnäst.

Det som väntade härnäst var livet.

Lyxa vid poolen

Igårkväll badade jag. Härligt varmt vatten i en bassäng på kanske fyra kvadratmeter, och allt vore frid och fröjd om det inte vore för det lilla, lilla faktum att jag befann mig I MIN LÄGENHET! Och jag HAR INGET BADKAR! Bassängen bestod av hela mitt toalettgolv, från duschen bort till toalettstolen i ena hörnet och nästan upp över tröskeln i det andra. Idag ska jag därför hem till mamma och låna lite sånt där propplösande, säkert miljötaskigt medel. Och sedan ska vi umgås. Banne mig. Vi ska åka till Ulrikemarken. (Alltså, Malin och Baljan och Sara och ni andra som inte talar my native tongue - den årliga marknaden i byn Ulrika.)


Peace out.

Uppsala och Benjamin

Först vill jag gratulera min kusin till faderskapet och välkomna hans Benjamin till världen! Släkten växer så det knakar!

När vi ändå är inne på barn så måste jag få visa en bild från mitt Uppsalabesök i helgen. Så här snäll blev han minsann, mitt gudbarn, efter att ha fått present av moster i lördags, och jag är så lycklig över att för en gångs skull hinna fånga hans uppmärksamhet på film. Eller minne eller vad det nu handlar om i vår digitala värld. Puss på dig, prins W!

Många bäckar små

d:sign pillan

Jag fick panikångest. En attack. En panikångestattack. Alla känslor som finns passerade genom mitt system på en och samma gång. Genom mitt blodomlopp forsade ilska jämsides kärlek pårusade av rädsla och besvikelse, med små pustar lycka, ensamhet och sådant jag inte längre minns som envist och stötvis försökte få lika mycket plats. Vart de var på väg vet jag inte, kanske de bara ville ut, kanske de bara ville påkalla uppmärksamhet och visa att de fanns. De fick mig ur balans, de fick mig att hyperventilera, de fick mig att gråta och rabbla konstigheter som ett knäppo. Jag kippade efter luft, jag lugnade ner mig, jag drack ett glas vatten, jag blev klarvaken. Kvar lämnades en utmattande känsla av överrumplad förvåning. Jag log.

Kärlek

Dagen efter, dagen före
och tiden som är nu
Tänker jag en enda tanke
och det är du du du

Efteråt

Jag ser trött ut i spegeln. Jag har ringar under ögonen. Har jag haft det förut? Jag minns inte. Minns inte om jag såg annorlunda ut för sex månader sedan. Fast det gjorde jag. Åtminstone kände jag mig annorlunda. Gladare. Snyggare faktiskt. 
 
Jag ser ful ut i spegeln. Jag vet att jag sagt det förut, men denna gång menar jag allvar. Jag har åldrats under det senaste halvåret. På pappret. På utsidan. Inuti.
 
Jag ser insidan, i spegeln. Där är skarvar och skavanker. Där är mjukt, varmt och ömt. Men där är också härdat, kallt och hårt. Har det funnits där förut? Jag minns inte. Mina minnen väljs ut, de sorteras bort och packas in. I spegeln ser jag pusselbitarna, minnen, handlingar redo att läggas på plats. Insidan möter utsidan, de gör upp och jag blir fri.

Peace.

Vända om

Helt plötsligt tog allt en vändning. Alla var glada. När jag undrade hur det kom sig fick jag till svar att folk väl fortfarande var fulla efter lördagen. Min kollega sa att jag var snygg. Riktigt snygg. Jag frågade om något hade hänt eftersom han var på ett sådant strålande humör. Det hade det inte. Jag frågade om han var kär. Mer kär nu sedan han blev sambo. Han svarade att det liksom kändes som på ett annat plan nu, lite annorlunda fast på ett bra sätt. Fast det var jag som planterade fröet, min fråga var ledande och egentligen var ett funderande "joo" det enda han svarade. Och ett efterföljande "jo precis, så är det".

Vi pratade om BMW. Han försökte sälja in sin Peugot och pekade ut genom fönstret på bilen han lånat. Han skulle köpa den för elva tusen, BMW:n från - 89 i gråmetallic. Vad säger Ida om bilbytet då, undrade jag. Tja, hon säger inte så mycket faktiskt, fick jag till svar. Nä det känns som det kvittar säger hon va, planterade jag på nytt, för det var så jag skulle sagt, och av någon anledning kände jag ett behov av att hitta likheter mellan henne och mig. Kanske för att han en gång sagt att hon och jag nog inte skulle komma så bra överens. Men den här dagen kom alla överens, alla var glada, och om det cirkulerade något skitsnack även den dagen så sades det med en skämtsam ton. Vändningen var uppenbar och slog ner med en kraft som praktiskt taget slog omkull mig. Men jag reste mig, borstade bort kontorsdammet och gick bortåt för att äta tårta och säga adjö.

The Ending Keyframe

Under ett halvårs tid har jag slitit mitt hår, gråtit inne på toaletten, svalt min stolthet, känt mig ignorerad och inte värd ett ruttet korvöre, fått musarm, tagit emot skit för ett eventuellt högre syfte och utvecklat en speciell relation till scanningsapparater. Men, jag har även lärt mig och provat på saker jag inte skulle fått möjlighet till annars, fått smak för nya saker, skrattat, känt mig behövd, känt mig uppskattad och blivit vänligt bemött. Emellanåt. Och framför allt har jag fått nya bekantskaper, några nya vänner, som jag är väldigt tacksam för. Och det är det sistnämnda som gör det tufft. Jag vet inte om de vet hur mycket de betytt för mig, de där fyra killarna borta i andra hörnet av kontorslandskapet. De har sett mig när det kändes som tuffast, de bjöd in mig att delta och de släppte in mig i en gemenskap som innan bara tillhörde dem. Jag blir rörd av tanken. Därför gör det mig ont i hjärtat att vara tvungen att säga hej då till dem, till det jag var en del av för en stund. Ett halvår av tid sätter sina spår.

Peace.

1 klass, världsklass

Markus Krunegård. Såg. Jag. I lördags. Underbart. Ett halvt delmål detta år avklarat!


Laakso, Popaganda 2008

Igår tog jag sedan tåget hem.
"Var..." började jag viftandes med biljetten framför konduktören.

"Sitt var du vill"

"Är det första klass däruppe?"

"Inte direkt"


Förstaklassvagnen har en svängdörr i glas

som delar kupén i två

som delar min värld i två

Jag gick genom den och såg min reflektion
på båda sidor

i båda delarna

fast lite tydligare i ena

För i tanken befinner jag mig

i den del av världen jag nyss kom ifrån


Jag ska krafsa ihop lite saker

och avsluta ett kapitel

Sedan väljer jag svängdörren tillbaka

dit jag egentligen redan befinner mig

Men reflektionen på andra sidan kommer alltid att finnas kvar




Obs! Bob Hunds scennärvaro var magnifik, Teddybears Sthlm var (som alltid) grymma partyhöjare, Hercules and Love Affair likaså och Vapnet, Caesars och Säkert är också artister på årets Popaganda värda att nämnas!
RSS 2.0