Produktiv vecka trots en släng av weird magsjuka. (Jag gissade stenhårt på de etthundratrettioelva muffinsen jag stoppade i mig dagen innan, men enligt mamma var det lite långsökt... så då gissar jag istället på att svågern på något sätt lurade i mig köttfärs istället för quornfärs på mitt Uppsalabesök dagen innan, för inte kan väl lilla bra-immunförsvars-jag åka på influensa inte.) Många jobb har det sökts här minsann de senaste dagarna. Anledning? Ja antagligen att jag känt mig rätt glad, och det av exempelvis en sådan liten bekräftelse som att en av de etthundratrettioelva rekryteringsfirmorna jag registrerat mitt CV hos, frågade om jag var intresserad av ett specifikt jobb de trodde jag kunde vara lämplig för. Inte för att jobbet enligt mig egentligen passar mig (eh...ekonomi?), men what the heck. Jag är rätt snabb på att räkna på fingrarna när jag står inne på ICA på Folkungagatan så nog skulle jag klara av budgetrapportering likaväl. Anywho, min poäng är att en tillsynes väldigt liten bekräftelsegrej betyder jättemycket i min situation.  

På samma sätt gläds jag över när, äntligen, en middagsidé dyker upp som kan förena både min vegetarianism och sambons diet: Rårakor av morötter, med sojabiffar och kall sås med lime.

Till mamma: här finns en butik som heter Goodstore och den är just vad den heter; krav- och rättvisemärkt och vegetariskt så långt ögat kan nå. Och där hittade jag the organic vegetarian burger mix, som är nästan precis som den där torkade sojafärsprodukten man blandade med vatten, och som inte finns längre du vet? Bra va?

Btw, svaret från arbetsförmedlingen på mitt andra mail var "Jag tycker att vi kan prata om det vid ett personligt besök här på Af." Vi får väl se vad som händer med den saken.

Peace and love everyone!


                                
                              http://www.justwholefoods.co.uk/
                              http://www.goodstore.se/index.php

Att jag alltid tycks hamna i någon slags mellanroll.

Mellanbarn. Mellanduktig. Varken bra eller dålig i skolan. Varken superintelligent eller skitpuckad. Varken tjock eller smal. Mittemellan liksom. Medelmåtta. Alltså är jag typiskt svensk, trots mitt namn, mina drag. Du ska inte tro att du är något, var vad jag växte upp med. Och det ska gudarna veta att jag inte trott heller. Jag har haft så låga tankar om mig själv att man inte kan bli mer svensk. Men fy fan vilken trist ideologi! Klart som fan man ska tro att man är något. Klart som fan man är något.

Mellanrollen sitter i. Idag lyckas jag inte få ett jobb, just för att jag hamnat mittemellan. Jag har en universitetsexamen vilket överkvalificerar mig för vissa jobb, och jag förstår att arbetsgivare inte gärna vill anställa någon som garanterat kommer att sticka så fort ett "bättre" jobb dyker upp. Samtidigt är jag underkvalificerad för den bransch jag är utbildad inom, och jag förstår att arbetsgivarna där hellre anställer någon med mer erfarenhet eller med en utbildning från de mer välrenommerade skolorna i bagaget.

Så vart hamnar jag då? Jo, mittemellan. De jobben jag nu siktar in mig på ligger på en skala någonstans mittemellan, där det är bra att ha kunskaperna från min utbildning men vara mer prestigelös än om jag hade gått på finskolorna. Det handlar om de tråkiga jobben, som varken ger bra betalt eller är underbetalda, som varken är inspirerande eller monotona. Medelmåttajobben alltså. Vilket kanske passar en äkta svensk som mig bra. För jag ska ju egentligen inte tro att jag är något.

Jag kan gå med på det ett tag. Vi kan låtsas som att den där mentaliteten stämmer för en stund, det spelar inte så stor roll. För trots att den är hård och kall att växa upp med så hade jag ett trick i rockärmen. Någonstans i mitt undermedvetna sa min medelmåttiga intelligens till mig att det där faktiskt inte stämmer. Så på en ibland dold plats, även för mig, sparade jag den tanken tillsammans med min fantasi och berättelser från andra världar. Som ett varmt nystan i allt det tråkigt hårda. Och en dag kommer jag att ta fram allt det där, och med hjälp av det så ska jag bli något. Och jag kommer att tro att jag är det.



                    

Always at the backside of the moon

Something strange is happening

We don't see it

But we sense it

Backflip on the pavement

Flipping out at After work

Rural highlights benefitted by suburban teenagers

Opposite attracts

Den här synen mötte mig häromdagen när jag öppnade köksdörren, och för en kort sekund trodde jag att jag hamnat hos en stalker. Men eftersom även Eva fanns med på ett hörn fann jag snart rätt spår och insåg att det bara var killen som inte gillar att slänga saker. Ens inte ett överblivet A4 småbilder på mig tänkt att användas på mitt 30-årspartaj i somras.

Samma småversioner av mig, fast då oseparerade från pappret och från kramande kille, blickade tillbaka på mig tidigare samma dag när jag öppnade badrumsskåpet, och orsaken är för alla inblandade parter okänd.

Jag är förföljd av mig själv!

Hmm kanske att de tidigare versionerna av mig själv försöker säga mig något. Att jag ska minnas det som varit, men hurry along till nästa jagversion till exempel. Eller helt enkelt bara att jag passar bättre i frisyren i ruta fem.

Hux flux blev jag alltså ihop, söderpingla och sambo på ungefär samma gång. Jag är inte riktigt på det klara med vilket som kom först, men tanken föddes i alla fall en dag i somras, ensam i en lägenhet i Hägerstensåsen. Låten var I've Seen All Good People med Yes, Spraydate gjorde mig hålögd och regnet kom och sköljde bort det jag först bara trodde var sommaren. Men med hösten kom en ny anda av beslutsamhet, och tvivlet känns nu endast som gårdagens mjuka duggregn längs Götgatsbacken.

Det här är mina nya kvarter.