Jag har bästa tänkbara platsen på mitt jobb. Jag valde ett hörn där jag har uppsyn ut över resten av kontoret, och där ingen kan läsa mina tankar över min rygg. Jag har fönsterplats där jag ser övergångsställen och kan följa bytet från dunjackor till rockar, från isbana till cykelvägar och därmed se temperaturen dag för dag, timme för timme. Jag kan följa bytena på den gröna kronbeprydda annonspelaren (eller är det en pissoar?) över gatan, men jag vet också när högsta chefen gått på toaletten och hur länge han varit där.

Tittar jag åt vänster kan jag se vägar, bostadsrätter, träd och en oändlig himmel och drömmer mig bort. Tittar jag åt höger ser jag kollegor och ler. Tittar jag rakt framför mig kan jag inte undvika att se notisen för inkommande mail blinka och jag får ångest.

I oredan på skrivbordet; en hög oläst post. Jag blickar ut genom fönstret igen. Jobb och fritid. Jobb eller fritid. Vissa kan jonglera de båda. Vissa kan inte särskilja dem. Vissa måste välja. Vi kollar vår privata mail på jobbet när ingen ser, och vi kollar jobbmailen hemma när inte familjen ser. Det kanske inte är så konstigt att vi svenskar är så populära arbetstagare i Norge. Vi blir våra jobb. De är ett med oss.

Jag har bästa tänkbara platsen på mitt jobb. Den är bäst helt enkelt för att jag valt den själv. Min plats och jag lever i symbios. Mitt jobb har jag inte själv valt.

Och jag har aldrig lärt mig att jonglera.