Det kommer bara en massa rappakalja från mig vid en intervju. Orden blir fel, det som kommer ut låter inte som det låter i mitt huvud. För någon som läst och arbetat med kommunikation kommunicerar jag inte särskilt bra, varken i en intervjusituation eller i telefon med en kompis. Men kanske är det så att kommunikation inte handlar om hur man säger det, utan om vad man säger. Och vad man säger mellan raderna. För mig är det så. Jag brukar förstå vad andra vill uttrycka. Jag kan sammanfatta deras ord, deras text.

Varför jag svamlar är nog ett resultat av mina år i tysthet. Jag blev inte tillfrågad och sa heller inte till. Jag var tyst. Men inuti mitt huvud har det alltid varit livliga diskussioner. Analyserandet, drömmandet och slutledningsförmågan övades konstant. Jag tänkte mer än jag pratade. Och nu, när jag för första gången blir tillfrågad, kommer det därför svammel.

Gud vad jag älskar dessa insikter som infinner sig när man blir till åren!