Han heter Woodstock

Fastän min lägenhet är så liten så gömmer den skatter. Man hittar dem när man rotar bland sambons grejer. Jag skulle leta efter ett limstift för att kunna återanvända frimärken (det är ett miljötänk, och handlar absolut inte om att jag tycker Posten svindlar av fattiga mig mina riksdaler genom sitt svindyra monopol) men fann ett minimunspel. Och oh! Nu förstår jag min pappa som brukar ta ton och inte därinne på sin kammare vid olika tillfällen. Vilket roligt instrument! Avkopplande. Avslappnande. Kreativt. Än så länge är jag bara på Blinka lilla stjärna, men försöker komma på hur Ja må hon leva egentligen går. Lite svårt, munspelet har bara fyra lägen. Men en femte ton går att få om man snitsar till det lite.

        

                               Min vän Woody


Kommentarer
morfar

Hej, jag hade munspelet med mig och spelade för Femke och Anouk och Marie och Richard. Du må tro att de blev impade.

Oj, du kan visst lite av varje, du, sa Marie som även tyckte att jag kunde måla bra. Och småtjejerna skrattade gott när jag spelade. Inte för att det lät illa, utan för att de blev generat imponerade.

Puss o kram.

(PS. Spela på)

2008-11-12 @ 18:45:07


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0