Oh, jag blir lite förälskad här på jobbet. Anledningen är icke något fagert anlete, utan mer det mina sinnen uppfattar när jag läser den text jag fotograferade av under gårdagen. Texten är ur en veckotidning från 1776, angående den allra första uppsättningen av Romeo och Julia på en svensk teater. Här är ett litet utdrag av den vackra men ack så svårlästa svenskan på den tiden; enligt min tolkning (och med så få omskrivelser som möjligt och endast för att göra det mer läsbart):

"Herr Author!

Obekant om Edert Moraliska namn, ursäkten I mig att jag gifwer Eder det Politiska. Jag har med längtan genomläst Edra uppgifter om stycket uti vårt Weckoblad anförda, i anledning af ett på Theatren framvisat sorgespel; haden I warit så frikostig emot allmänheten, at I med [...] utsatt den händelsen som orsakat Eder förtrytsamhet, så hade både jag och andra som ej hafwa tillfälle bewista skådeplatsen, warit tillfredsställda; Ursäkten mig at jag I vissa delar granskar Edra upgifter. Jag skulle wäl mycket om Edert långa företal kunna säga; men will endast hålla mig wid hufwudsaken angående Romeos och Julias beklageliga död, och Moder Durrckopps sluteliga förödmjukande." (Norrköpings Weckotidningar 1776-08-24, nr. 34, s. 4)

Jaha, det var visst kritik riktat mot skribenten, inte så mycket romantik i själva textinnehållet, men lyss till orden och den gamla svenskan istället. Är det inte vackert så säg!

"Ömma hjertan röras alltid af oskuldens lidande [...] Ett ämne som ej annat kan, än i anseende til kärlekens beständighet, fågna var åskådare [...] Det är sant, jag känner kärlekens välde och förmögenhet at störta i förtviflan [...]" (Ibid.)

Och i kontrast till det, och på tal om text, i en annons ur en tidning med dags datum, gick att läsa angående en gård som var till salu att byggnaden uppförd 1941 hade "9 rum och kök m.m." Vadå med mera?! Endast fantasin sätter gränser. En kammare af wäl bewistade sorgespel kanske.