Carro och Anders kom förbi idag. Med sig hade de en födelsedagspresent i efterskott, i form av en skitsnygg tomatplanta.

Egenodlad planta - rörande fin present.

Egenodlad planta - vänskapstest.

What happens om jag råkar ha ihjäl den?! Vad säger det om relationen liksom. Gulp. Jag får ta den med mig på resor och vaka över den och jag ska vara så försiktig så försiktig.

Jag tror även det är något magiskt med plantan. Men det får jag återkomma om.

I övrigt snackade vi om schyssta snurrfåtöljer, sommarens konserter och vår bransch. De är mina konkurrenter och jag funderar nu som bäst på hur jag ska kunna övertyga dem om att visst läsa det där fjärde året på deras utbildning. Fast annars kan vi tävla. På riktigt liksom, bestämma starttid, lägga upp strategier och sedan köra järnet. Eva kan också vara med.

Igår flydde jag undan hettan och undan tiden in på svala Löfstad slott. Klas guidade oss genom historien och jag fick en annan dimension även till historien om Klas. Sådana små ögonblick, när man lär känna en person på en nivå till, är förunderliga. Precis som när man för första gången får se sin kärlek i sin hemmiljö, när man känner att det klickar till, en aha-känsla av att livet faktiskt är rätt enkelt. En känsla av rätt. Det är fint. Jag fick tyvärr inte se spökrummet men däremot ett porträtt av en ung Zorn, lärde mig att 1700-talets fyrakilosperuker syddes fast i håret, bars upp till en månad i sträck och medförde att bäraren fick sitta upp och sova, iförd ett specialtillverkat nackstöd för att undvika smärta när huvudet faller åt sidan, ni vet. Som på tåget. Jag fick även en titt på Emelie Pipers silvertandborste. Lite halväckligt.

På kvällen blev det party med åtta obekanta personer. Söderköpingsbor och Örebroare. Ganska så befriande känsla att inte känna en enda människa. Det var riktigt kul.

Nu ska jag byta ut stans kissiga utomhuspool mot Drögens friska sjövatten för några dagar.

See ya!