Idag var mitt huvud och min kropp inte på samma nivå. De var oense. Jag misstänker att den ena ville stiga upp, och med förväntan såg fram mot en ny dag. Den andra ville det i så fall uppenbarligen inte. Jag vet inte vilken av dem som, och ifall det var med flit och ren och skär egoism eller i skuggan av disigt sovtillstånd, steg upp och stängde av min väckarklocka. Följden blev i alla fall en rejäl försovning, och jag uppfattade bara små fragment ur den lite småsura, snäsiga diskussionen som sedan följde dem emellan medan jag gjorde mig iordning för dagen. Jag lät dem hållas, den ena på surt morgonhumörsvis och den andre med ett nonchalant sätt, som ville den säga; vad spelar det för roll? Tid är bara tid, det är vi som betyder något, det vi skapar med vår tillvaro och i vår tillvaro är det viktiga.
 
Själv funderade jag på ifall jag skulle putsa chefens skor, fläta projektledarens hår eller fjäska med att konstant ha nybryggt kaffe hela dagen för att kompensera min försening.
 

Love.