Åh vad jag har längtat efter denna dag! Jag vet att våren är här den dag jag kan sitta på mina föräldrars altan och läsa i solen. Varje vinter längtar jag till denna första riktiga vårdagen. Underbart!

Idag letade mamma och jag upp dynorna till utemöblerna och så satt vi där och njöt av solens värmande strålar. Pratade lite. Läste gjorde jag inte denna gång, det var jag alldeles för bakis för. Jag bara var. Och det var alldeles tillräckligt. Den första riktiga vårdagen hittar grannarna ut som djuren efter sin idesömn. Alla vaknar liksom till liv efter den långa vinterdvalan med tv-middagar och enkilos smågodispåsar. På mammas och pappas gata var alla grannarna ute i sina trädgårdar, och jag blundade och lyssnade hur uppvaknandet lät. Någon sågade till brädor till sin trädkoja, en annan krattade upp vinterns sista löv och längre bort ifrån hördes en gräsklippares omisskänneliga sommarläte. På gatan ovanför hördes dunset mot asfalten från några som sparkade boll, och andra samtalade över sitt eftermiddagskaffe intill solsidan av sitt hus. Vad skulle vi göra utan våren? Jag tror vi skulle deppa ihop totalt. Anledningen till att svenskar upplevs som osociala eller inåtvända är nog för att vi har vinter. Under sommarhalvåret lever vi upp som bara den, men det är ändå inte nog för att räcka hela året. Jag förstår att man vill visa sina utländska vänner snön i vårt land, men för att visa Sverige och svenskarna från sin bästa sida borde man bara bjuda hit folk under sommarhalvåret. Resten av året borde Sverige vara stängt för turism. Banne mig.