Analysera, analysera, analysera. Fy fan vad det är tröttsamt. Ibland önskar jag att jag inte vore en sådan tänkande, kännande varelse. Fast å andra sidan är det ju en del av den jag är. Så här är jag: jag går förbi en klunga med människor varav jag är intresserad av en av personerna. Jag vet att de ser mig gå förbi. (Jag går mot deras ryggtavlor liksom så när jag ska gå tillbaka kommer jag möta dem face to face typ, fast de tittar ner och jobbar med någonting.) När jag sedan går förbi dem igen på väg tillbaka, vänder Han sig mot mig för att hälsa. Ingen av de andra. Nu sitter jag här och analyserar. Han behövde inte hälsa. Så varför gjorde han det? Betyder det att han är intresserad? Jag vet att han visste att det var jag som kom förbi och att han inte bara tittade upp för att se vem det var. Men herre jisses vad mycket energi som går åt på sådant här! Han kanske liksom bara ville vara trevlig! Haha. Men jag har faktiskt blivit mycket bättre på det här den senaste tiden. Jag tror att jag efter mitt över fyra år långa ständigt analyserande tillstånd har vaknat upp litegrann, och insett att det inte hjälper mig särskilt mycket att bete mig så. Detta eftersom jag i mina analyser av vårt förhållande apparently var helt fel ute. Summa summarum: det spelar ingen roll hur mycket du analyserar hur/varför någon gör någonting eller inte gör någonting, du kan ändå aldrig veta varför en annan människa gör som han eller hon gör. Fast om jag skulle sluta upp med att analysera helt skulle jag ju på ett sätt sluta vara tjej. Och det vill jag ju inte. Chicks rule. Ait?