Förra året. Undrar om de fortfarande är kvar?

Jag följer inte Melodifestivalen, Schlagerfestivalen, den fåniga förkortningen Mello eller vad namnet än är nu för tiden. Jag har sett ett avsnitt, eller vad man ska kalla det, endast på grund av att jag blev lurad in i det på en fest. Tack Cissi :) Men jag hade ändå bokat in att jag skulle se Den Stora Finalen, och det tack vare Norges fina bidrag som via Sveriges Radio letat sig in och fått en alldeles egen plats i mitt hjärta. Jag skulle vara bänkad, och heja på Stella Mwangi!

 

MEN döm om min besvikelse när jag på samma Sveriges Radio idag hörde att detta catchiga bidrag redan åkt ur tävlingen! Hur då? Jo, genom att Melodifestivalen numer har delfinaler. Bu! Suck. Jag börjar väl bli gammal men tacka vet jag när jag var liten och man inte hann tröttna innan det var dags för finalen. Vila i frid Eurovision Song Contest. Vila i frid mina barndomsminnen. Och ingen fara för Stella Mwangi, vars musik redan tidigare återfunnits i filmer som American Pie och Save the Last Dance och i TV-serier som CSI New York och Scrubs.

 

Snödrivorna i Hornstull måste ha varit ovanligt höga förra vintern...

Jag vet inte om det låter så när något vaknar ur sitt ide, men nu ska vi i alla fall se om vi kan väcka lite liv i saker och ting som varit stilla, i vila, i någon form av personlig exil, alldeles alldeles för länge.

Här behövs en uppfräschning. Tyvärr är jag inte så haj på bloggverktygsspråk men jag får testa runt lite. Bare with me, så kör vi!

Peace.

-Ett konstigt sätt att värma upp staden på, sa en förbipasserande man när jag i morse möttes av detta utanför huset.











-Det är Bin Ladins snor, kommenterade ett gäng ungdomar som var lika fascinerade som jag.

Så här har ni den :)

 

In the distance

 

She walked away just in the middle of it all and

He didn´t know a thing

It´s like soft rain on concrete on a hot summer day

Sudden, soft spokely and whitering away

 

Just as she went out the door he remembered something

A feeling left behind, hidden behind an empty shell

Of purpose

Of the thought of everythings meaning

 

As soon as he closed his eyes, when the door slammed

Leaving nothing but echo in the stillness of life itself

He felt nothing but sorrow, but

He didn´t know what hit him

He didn´t know a thing

 

She kept on walking, but didn´t shed a tear

Her mind was made up long ago

But it had to take her here, to realise so

 

It´s like soft rain on concrete on a hot summer day

Sudden, soft spokely and whitering away

 

Just as he understood he wanted her to erase the emptiness

She was long gone, and while he thought he knew it all

He didn´t know a thing

And she was already where she should be

Sökte efter inspiration på nätet, och fann bland mycket annat denna, som får avsluta dagen.

Peace.

När jag läste brorsans inlägg om uppdrag ur en bok, kom jag att tänka på en läxuppgift vi fick när jag pluggade kommunikationsvetenskap.

Så här var upplägget: Första uppgiften var att under 24 timmar inte prata eller kommunicera med någon annan människa. Alltså var det bara att stanna inomhus, för gick man utanför dörren kunde man ju stöta ihop med någon och då skulle hela grejen fallera. Inget telefonprat, sms eller chatt/forum på nätet. Ingen inhandling av mat, så jag fick bunkra upp dagen innan. Isolering alltså. Blev mest tv och plugg (läsning och skriva i word) den dagen.

Nästa uppgift var att undvika alla slags medier under en dag. Alltså inga böcker, ingen tv, inga tidningar, ingen radio, inga datorprylar, undvika all reklam även utomhus o.s.v.

Gissa vilken dag som var svårast?

Det är inte okej att under tiden min bästa vän är supergravid och snart ska ha barn, har inte jag haft tid att spendera lite kvalitetstid med henne, eller knappt ens prata med henne om allt. Inte okej alls. Att just HON ska ha barn, det är ju helt otroligt! Största grejen ever. För henne. För mig. För oss. Tack för kvällens telefonsamtal! Du är bäst och jag älskar dig. Och du kommer bli världens skönaste mamma!

Love.

Nu har byggjobbarna äntligen tagit bort ställningen de använt för att renovera husfasaden. Den heltäckande klaustrofobiska plasten som först täckte fönstren och sedan byggställningen medförde att jag inte ens kunde se ut genom fönstren. Inte se världen utanför. I månader.

 

Allt hade rivits ner idag när jag kom hem från jobbet, och det var i rättan tid. Hade den varit kvar längre hade jag blivit deprimerad. Halva tiden kunde jag inte ens öppna fönstren så det blev rätt syrefattigt i min lilla lägenhet. Fick ställa upp brevinkastet för att få in lite luft. Kan ju vara rätt behändigt också att kunna titta ut om morgnarna för att veta vad man ska sätta på fötterna i vinter-höst-torr-slask-kyla-värme-vädret i det här landet. Aaaah. Vilken frihetskänsla! Nu kan jag andas igen, och växterna äntligen få lite ljus. Lite roligt att jag inte såg att den var borta när jag var utanför huset på väg hem, utan jag såg det när jag kommit in och skulle öppna fönstret. Snacka om överraskning! :)

Säger ett elskåp i Liljeholmen. I vattnet nedanför Strand i Hornstull ligger valaffischer i vattnet. Inte så svårt att gissa vilkas. Tårar fälls. På riktigt.

Idag såg jag en Ica-anställd (från huvudkontoret förvisso) som när hon som kund skulle handla på just Ica inte lade sina varor på varubandet med streckkoden mot sig, utan istället huller och buller och byggde berg så att stackars kassörskan fick vrida och vända hej vilt. För mig är detta som att skratta sina kollegor rakt i ansiktet, och jag hoppas för denna konsuments/anställdas skull att hon är nyanställd så hon kan skylla på att hon inte vet bättre.

Eller också är det som fallet verkar vara i de flesta företag; ju högre position desto lägre insikt i det viktigaste arbetet på hela företaget; själva kärnverksamheten. För så är det verkligen på vår arbetsplats. Just nu jobbar vi till exempel i våra och våra kunders ögon mitt i en byggarbetsplats. Hela kontoret har precis flyttat, och ingenting är fixat i de nya lokaler vi just flyttat in i. Möblemanget fanns på plats när vi kom dit, men i princip ingenting annat som får ett kontor på ca 100 personer att flyta.

Vi medarbetare får själva ställa i ordning allt, från att plocka in porslinet i köksskåpen till att koppla in datorer och se till att all logistik fungerar. Det finns varken tillräckligt med skrivare installerat eller en enda toalettborste på toaletterna. Ingen rundtur i de runt 1000 kvm stora labyrintlokalerna har initierats så vi får springa runt som vanvettiga för att hitta ett visst rum eller en viss person (typ ledningen som har placerat sig i ett rum längst bort i lokalerna). Samtidigt som vi i all denna röra förväntas jobba på som vanligt. Samtidigt som byggarbetsgubbar drar kablar i taket förväntas vi bredvid serva våra gapande, förvirrade kunder i kundservice som undrar om de kommit fel. Nejdå, den här oredan är väl inget ovanligt för detta kontor, har vi god lust att svara.

Men aldrig att vi skulle skratta våra kollegor rakt i ansiktet. Vi vet bättre, nyanställda eller inte. Vi hjälper varandra.

Peace.

(Ok, nu är det slutpratat om jobbet. Den här gången var jag bara tvungen att skriva av mig. Sorry.)

Tycker inte att det är helt okej att jobba från åtta på morgonen till sju på kvällen, med endast en 30-minuters lunch som enda paus. Sedan, om det faktum att vissa dagar ser ut så beror på mig själv eller inte, därom tvista de lärde. Jag säger bara att det inte är helt okej. Peace.

Idag kom mitt röstkort inför valet. Nedanför brevinkastet låg även valsedlar i två olika kuvert. Ett från Vänsterpartiet och ett från Socialdemokraterna. Jag kollade igenom båda. Om man som jag, är ganska så öppen inför ett val, och inte definitivt bestämmer sig förrän själva valdagen, då kan valsedlar vara riktigt viktiga. Uppenbarligen. Om jag var tvungen att välja något utav dessa två efter idag (utan att ha valt något av dem tidigare) så skulle det bli Vänsterpartiet. Varför? Jo, för på deras valsedlar står det vad kandidaterna man kan kryssa för, har för sysselsättning om dagarna. Jätteintressant! Mycket mer än vilken ålder Socialdemokratkandidaterna har.
1-0 i Pernillas poängställning.

Jag: "Är klockan ett sista tömningstiden på alla brevlådor här i området?"
Postombudstjejen på Ica Nära Hornstull: "På natten menar du?"
Jag: "Eh...nej, klockan ett på dagen naturligtvis."

!!!

För något år sedan var Eva och jag och fikade på Sofo Café på Skånegatan.
Vi sitter på uteserveringen och väntar på att personalen ska komma ut med vårt fika vi beställt. En av de unga tjejerna kommer ut med ett fat, irrar omkring och tycks inte koppla ihop rätt person med rätt maträtt. Hon går fram till oss där vi sitter längst bort i andra hörnet, frågar hoppfullt "Chevrépanini?" Nej, svarar vi. "Men va faan!" utbrister hon när hon vänder om.

Skräpkorg. Högalidsparken, Stockholm

Det är svårt att inse att jag aldrig kommer att gifta mig

Allt det där som jag trodde när jag var liten

Det är hårt att finna vägar som leder bort från hem

Från trygghet som egentligen aldrig funnits

mer än i den där sagan, du vet

 

Det är inte svårt att med lätthet tänka dumheter

Så där som man gör när man inte är riktigt normal

Det är inte hårt när det är du som säger det

säger du

Men det känns ändå lika illa i magen, du vet

 

Det är svårt att känna dig när jag känner dig

så där som jag känt dig hela livet

allt i sin ordning med andra ord. Denna gång har tomheten dock mest berott på SEMESTER. Kanske för att få ny inspiration hit :) Men jag tycker inte att semestern ska vara slut riktigt än, och eftersom jag har ett äss i skjortärmen i form av sparade Flextimmar ska jag se vad jag kan knåpa ihop!

See ya!

I löv it när kassapersonalen slår in vanlig "Västeråsgurka" istället för saltgurka, och man därmed bara behöver betala 3,46:- istället för typ 24:- Peace out.