Jag följer inte Melodifestivalen, Schlagerfestivalen, den fåniga förkortningen Mello eller vad namnet än är nu för tiden. Jag har sett ett avsnitt, eller vad man ska kalla det, endast på grund av att jag blev lurad in i det på en fest. Tack Cissi :) Men jag hade ändå bokat in att jag skulle se Den Stora Finalen, och det tack vare Norges fina bidrag som via Sveriges Radio letat sig in och fått en alldeles egen plats i mitt hjärta. Jag skulle vara bänkad, och heja på Stella Mwangi!

MEN döm om min besvikelse när jag på samma Sveriges Radio idag hörde att detta catchiga bidrag redan åkt ur tävlingen! Hur då? Jo, genom att Melodifestivalen numer har delfinaler. Bu! Suck. Jag börjar väl bli gammal men tacka vet jag när jag var liten och man inte hann tröttna innan det var dags för finalen. Vila i frid Eurovision Song Contest. Vila i frid mina barndomsminnen. Och ingen fara för Stella Mwangi, vars musik redan tidigare återfunnits i filmer som American Pie och Save the Last Dance och i TV-serier som CSI New York och Scrubs.

In the distance

She walked away just in the middle of it all and

He didn´t know a thing

It´s like soft rain on concrete on a hot summer day

Sudden, soft spokely and whitering away

Just as she went out the door he remembered something

A feeling left behind, hidden behind an empty shell

Of purpose

Of the thought of everythings meaning

As soon as he closed his eyes, when the door slammed

Leaving nothing but echo in the stillness of life itself

He felt nothing but sorrow, but

He didn´t know what hit him

He didn´t know a thing

She kept on walking, but didn´t shed a tear

Her mind was made up long ago

But it had to take her here, to realise so

It´s like soft rain on concrete on a hot summer day

Sudden, soft spokely and whitering away

Just as he understood he wanted her to erase the emptiness

She was long gone, and while he thought he knew it all

He didn´t know a thing

And she was already where she should be

Nu har byggjobbarna äntligen tagit bort ställningen de använt för att renovera husfasaden. Den heltäckande klaustrofobiska plasten som först täckte fönstren och sedan byggställningen medförde att jag inte ens kunde se ut genom fönstren. Inte se världen utanför. I månader.

Allt hade rivits ner idag när jag kom hem från jobbet, och det var i rättan tid. Hade den varit kvar längre hade jag blivit deprimerad. Halva tiden kunde jag inte ens öppna fönstren så det blev rätt syrefattigt i min lilla lägenhet. Fick ställa upp brevinkastet för att få in lite luft. Kan ju vara rätt behändigt också att kunna titta ut om morgnarna för att veta vad man ska sätta på fötterna i vinter-höst-torr-slask-kyla-värme-vädret i det här landet. Aaaah. Vilken frihetskänsla! Nu kan jag andas igen, och växterna äntligen få lite ljus. Lite roligt att jag inte såg att den var borta när jag var utanför huset på väg hem, utan jag såg det när jag kommit in och skulle öppna fönstret. Snacka om överraskning! :)

Det är svårt att inse att jag aldrig kommer att gifta mig

Allt det där som jag trodde när jag var liten

Det är hårt att finna vägar som leder bort från hem

Från trygghet som egentligen aldrig funnits

mer än i den där sagan, du vet

Det är inte svårt att med lätthet tänka dumheter

Så där som man gör när man inte är riktigt normal

Det är inte hårt när det är du som säger det

säger du

Men det känns ändå lika illa i magen, du vet

Det är svårt att känna dig när jag känner dig

så där som jag känt dig hela livet