Regnet öser ner och kalendern för dagen är tom, precis som mitt huvud. Eller huvudet är egentligen fyllt till bredden med tankar kors och tvärs, så pass att jag blir frånvarande i min närvaro, för att förklara det mer specifikt. Jag blir ungefär på samma sätt när jag är bakis, vilket som tur är sällan händer nu för tiden. Det bildas ett vakuum mellan mig och världen, jag blir trögtänkt och känner mig fruktansvärt trist, eftersom jag inte bidrar särskilt mycket i konversationer och interaktioner. Hjärnan går på något sätt samtidigt på högvarv och lågvarv, jag blir (än mer) eftertänksam, långsam, okoncentrerad och inte direkt smart (för ovanlighetens skull). Inslag av yrsel på grund av högvarveriet kan även förekomma. Så här blir jag alltså av för mycket psykisk stress. Ha! Där ser man!

Eftersom kalendern efter detta inlägg fortfarande är tom och min utbildning på jobbet d r ö j e r har jag nu åtminstone bestämt att jag resten av dagen ska ta en liten webbkurs i Genus och jämställdhet i arbetslivet. Jag tror det är lagom svårighetsgrad för min hjärna idag.

Härå!

Det är fler som upptäckt mitt smultronställe jag passerar till jobbet. Jag har mest noterat den vackra naturen där i dungen, men även stiftat ytlig bekantskap med några av dess invånare.

Min kollega är snäppet vassare. Han har blivit kompis med dem, och hävdar att de känner igen honom och till och med kommer fram till honom när han är där. Han berättar att det är råttorna Róta, som är svart, Tåtta som är vanligt råttbrun och Låtta, mamman/frugan som är störst av de tre. Sedan är det kaninerna Bill och Bull, och kajorna Knatte, Fnatte och Blatte.

Och när det gäller den enorma mängd kaniner i området där jag bor fick jag idag höra bakgrundshistorien. Det handlar inte alls, som jag trodde, om att det bara är ett riktigt kaninår detta år i hela landet. Nej, förstår ni, så här ligger det till:

I Huvudsta bodde det på -90-talet en kvinna som hade två kaniner. Och har man två kaniner av olika kön, så blir det ju som ni vet många kaniner efter ett tag. Till slut hade den här kvinnan så många kaniner att hon inte kunde ha dem kvar i sin lägenhet, så hon släppte helt sonika ut dem i det fria. Idag finns det så mycket kaniner som koloniserat sig i närområdet kring Huvudsta och Skytteholmsfältet att en elak makt bestämt att de till och med måste skjuta av några varje år. Sorgligt. Men många är de gånger jag behövt vika åt sidan för kaniner titt som tätt på min gångväg hem från T-banan. (Det är alltså inte bara pudelrockare man möter på den vägen.)

Snipp, snapp, snut - nu är sagostunden slut!

Jag har börjat skriva på min önskelista till jul. Joho, det är sant! Högst upp står FASS, sedan en ordlista över alla psykiska åkommor som finns. Och en lagordbok skulle också komma väl till pass. Mitt nya jobb är nämligen rena grekiskan för mig. På tal om det skulle jag behöva en kurs i teckenspråk också. Tills julafton är här använder jag Google och Wikipedia, och idag har jag läst på om svarslatens och Karpaltunnelsyndrom och insett att jag kanske till och med har det själv. Det senare av de två alltså. Och om jag tänker efter kanske jag har det första också :)

Det är knappast någon som ser, eftersom mycket sker inuti. Den övervägande känslan, ordet som bäst beskriver mitt upplevda liv sedan en tid tillbaka. Men det behöver vi inte prata om här, och nu. Jag sitter på balkongen, i solen som gör mig lycklig. Min Barcelonabränna har redan försvunnit ur tiden, och lämnat plats åt grådassighet. Men inte idag. Idag är det sommarhimmel  och vindstilla, ett barn är på väg till världen inte så långt härifrån, och jag blundar och minns.

Min semester började med teknikhaveri och –förlust. En anledning till att jag inte skrivit här denna sommar är att jag inte haft någon dator. Och då blir det ju lite svårt. Till saken hör att jag drömde om en ny telefon innan den försvann, funderade på att skaffa mig en bärbar dator innan den stationära kraschade precis innan jag skulle sticka iväg till Spanienflyget. Tecknen kunde inte bli mer tydliga. Jag investerade, och nu sitter jag här på min balkong, i solen, och skriver.

Datorn är ännu ekande tom, orörd och oberörd, så tills jag lagt över mina foton från systemkameran kan jag visa detta. Syftet med min nya mobiltelefon. Men eftersom jag inte kan lägga in videoklipp här utan att först gå via Youtube, får ni se stillbilder av det. Vi promenerade de dryga 6 km till stranden längs en av Barcelonas största gator, i stekande hetta. Slank in på ett fik för en sangria on-the-go att släcka törsten med. Vi tog en liten avstickare vid de gotiska kvarteren eftersom vi såg att vi var nära Cathedral La Seu, något vi såklart gärna ville se. När vi kom dit visade det sig att det var filminspelning på g!

Okej, haha, jag hade visst inte kulmen på det hela! But bear with me til' I sort things out around here, aight?!

Idag sa min närmaste granne i kontorslandskapet, med en förundran i blicken, att det var någonting som var annorlunda med mig. Ja, jag har plattat håret sa jag. Ja, det också, svarade han, men det är någonting mer. Din aura. Den utstrålar liksom positiv energi. Du brukar vara positiv och så, men nu är det någonting som är annorlunda...

Jag vet inte om det var ett trick för att få mig på bra humör eller ej, men oavsett så fungerade det. Nu ska jag till Gröna Lund i stormen med Sara och Selin!

Peace and Love.