Sedan kom ilskan när gamla gubbar i SVT diskuterade Michael Jacksons betydelse för popen, vilken vi alla som är uppfostrade till hälften av MTV vet är enorm. I Nyhetspanelen sitter en gammal stofil och uttalar sig om någonting han inte vet ett smack om. Dags att byta ut panelmedlemmarna eller att Göran Hägg uppdaterar sina kunskaper i nutidshistoria kanske? För säga vad man vill om Michael J, men nog fan hade han betydelse för popen och kommer alltid att ha. Jag menar, musikvideon föddes i princip med honom. En skandalernas man, javisst, men på samma gång ett praktexemplar på ett barn av sin tid, uppväxt med västvärldens och USA:s extrema syn på människoideal och en människa berövad på sin barndom. Men likväl en förbannat bra artist. Göran Hägg ser inga likheter med "gigantiska ikoner" som Elvis eller John Lennon, vars dödsfall han menar på var tragiska, medan "Michael Jackson är ju mer ett tragiskt mediafenomen".

Programledaren påpekade att Elvis inte skrev sin egen musik till skillnad från Michael, vilket besvarades så här av Hägg:

"Nä nä, men Elvis var ju ändå då på ett helt annat sätt en generationssymbol" Duh! Lilla gubbe, fråga dina barnbarn som växte upp med honom på samma sätt som du växte upp med Elvis. Hägg tänker bara ur sitt eget perspektiv och verkar sakna förmågan att sätta sig in i andras. Sådana människor blir jag så himla trött på. Självklart var Elvis, likväl som John Lennon och till exempel James Dean generationssymboler. Sedan finns det andra generationssymboler, bara det att de inte är hans generationssymboler, så som exempelvis Malcolm X, Muhammed Ali och Michael Jackson. 

Den andra gubben ska vi inte ens prata om. De två sitter och jämför Michael med Louis Armstrong och Sammie Davis, vilket är ungefär som att jämföra Sven-Bertil Taube med Zlatan.

Byt ut panelmedlemmarna, innan de hinner sätta sig i soffan för att vädra sina åsikter kring feminism, för då kan jag lova att jag blir förbannad på riktigt.

Vi är många som sörjer ett tragiskt dödsfall de senaste dagarna, som sörjer en av vår tids ikoner. Vi är många som kan kandidera till panelplatserna.

Bror sov här i fredags, vi drack ett glas vitt vin (kors i taket bro!), gick ut och käkade thaimat och gick på bio han och jag. Det var mysigt. Filmen var "I love you man", en riktig pernillaochmartinfilm, = rolig och sådär lagom småputtrig.

På tal om puttrig, eller pruttig snarare:

När jag gick hem från tunnelbanan igår kväll (som vanligt händelserikt på den där gångvägen!) gick det en kvinna i 45-50-årsåldern kanske sju meter snett framför mig. Hon vände sig om när hon hörde mig bakom sig, sedan gick det kanske en halvminut tills jag hörde världens brakare från henne! Jag lovar, det var den mest ljudliga jag någonsin hört, och det konstiga är att hon inte ens reagerade nämnvärt. Jag menar, hallå! En sådan där kan man bara inte inte låtsas om, som att åskdundret kom någon annanstans ifrån liksom... Anywho, det fick mig att dra på smilbanden i duggregnet iallafall på vägen hem. 

Peace and Love.

Tidigare idag satt jag i trappan på Solna torg och väntade på någon som visade sig ha sovit bort mig. Nedanför mig sprang en massa röda respektive gula tröjor omkring, ett par av dem vinglandes. Någon busvisslade. Jag hade saker att tänka på. Men mest undrade jag över varför mina ben är så korta i år. Eller, om ni så vill, varför alla klänningar är så långa.

Nu dukas Bulgogi upp framför mig. I TV-rutan ser jag luftballonger, samma ballonger som jag ser när jag lutar mig fram och tittar ut genom fönstret. Det är nästan som att den där miljonlönetagaren skulle vara i mitt vardagsrum. Nästan så att jag kunde ge honom en snärt i pannan för att se till att han har huvudet på skaft resten av matchen.

Peace and Love.