Neodatjino
Jag kan inte
det går inte
det händer ingenting
Hjärtat vill massor
men kroppen inte någonting
Jag är fast i ett grepp
i ett glasbeklätt rum
Jag är smart
jag är driftig
men så oerhört dum
Det är min mur
min skyddsmur
mitt ok och mitt hem
Ni ser inte väggarna
ni ser rakt förbi dem
Ni ser mig
ni ser på mig
ni ser mig inte alls
Ni ser mig dansa runt omkring
vals efter vals
Och ni tycker så mycket
det har ni alltid gjort
Om hårfärg
vem jag liknar
och sådant jag bort
Det är min mur
min bur
men inte byggd av mig
Jag försöker ta mig bortom det
försöker bli okej
Jag måste krossa glaset
måste ta mig ur
Hjärtat vill massor
men jag vet inte hur
Kronans Droghandel
Får man verkligen heta så?
I början av förra århundradet kanske.
Men vill man att ens företag ska få varannan träff på Google, där träffarna där emellan handlar om den illegala droghandelns utbredning i världen, well be my guest.
Peace.
Etthundrafemtio mil
Jag hör vad du säger när du inget säger
men bara när du ler
När du skrattar vet jag att jag är i hamn
och har halva inne
för en stund
för när jag blundar ser jag dig framför mig igen
Le mer! Då vet jag
även fast jag inte ser dig
Neej!
Peace and Love.
No logic
Varför gör jag det? Namnen är inte ett dugg lika. De är inte ett dugg lika. En är stor och en är liten. Den ena pratar mer än den andre och de har olika dialekter, olika frisyrer.
E l i s a b e t h.
B i r g i t t a.
Fyra bokstäver lika.
Näe, jag får inte ihop det.
I oredan på skrivbordet; en hög oläst post
Jag har bästa tänkbara platsen på mitt jobb. Jag valde ett hörn där jag har uppsyn ut över resten av kontoret, och där ingen kan läsa mina tankar över min rygg. Jag har fönsterplats där jag ser övergångsställen och kan följa bytet från dunjackor till rockar, från isbana till cykelvägar och därmed se temperaturen dag för dag, timme för timme. Jag kan följa bytena på den gröna kronbeprydda annonspelaren (eller är det en pissoar?) över gatan, men jag vet också när högsta chefen gått på toaletten och hur länge han varit där.
Tittar jag åt vänster kan jag se vägar, bostadsrätter, träd och en oändlig himmel och drömmer mig bort. Tittar jag åt höger ser jag kollegor och ler. Tittar jag rakt framför mig kan jag inte undvika att se notisen för inkommande mail blinka och jag får ångest.
I oredan på skrivbordet; en hög oläst post. Jag blickar ut genom fönstret igen. Jobb och fritid. Jobb eller fritid. Vissa kan jonglera de båda. Vissa kan inte särskilja dem. Vissa måste välja. Vi kollar vår privata mail på jobbet när ingen ser, och vi kollar jobbmailen hemma när inte familjen ser. Det kanske inte är så konstigt att vi svenskar är så populära arbetstagare i Norge. Vi blir våra jobb. De är ett med oss.
Jag har bästa tänkbara platsen på mitt jobb. Den är bäst helt enkelt för att jag valt den själv. Min plats och jag lever i symbios. Mitt jobb har jag inte själv valt.
Och jag har aldrig lärt mig att jonglera.
